I söndags gick Joachim på Kalmar FF:s sista match och jag tog med mig de barn jag kan bestämma över till Skaftnäs. Mamma och pappa var också på väg till matchen så Elin och jag och triss i gossar lekte med bollar och åt färsbiffar med potatis och brunsås som mamma förberett. Mammor alltså. Kommer jag bli en sån mamma? Som förbereder mat? Jag gör ju knappt mat nu när de är små och försvarslösa, varför skulle jag dilla med grytor och kok när de är fullvuxna? Elin berättade att Agda brukar stå vid just det här källarfönstret och spegla sig. Eller kanske pratar hon med en höna som är väldigt lik henne? Vem vet hur liten en hönshjärna är. Jag undrar just hur rolig mamma fann fotbollen när hon visste att vi satt i hennes kök och åt sås och lingon och inlagd gurka. Alla spelade inte fotboll. Jag minns en tid då jag, på fullaste allvar, trodde att jag skulle använda de där flärparna till att hänga upp skötväskan i. Vad ger ni mig för igenkänningen i detta? Man sitter och tittar på sin bebis där han ligger och sover. Och längtar efter honom. Saknar honom. Han sover i en timme och man kan göra tusen saker. Sova, diska, fixa. Istället sitter man lutad över honom och tycker att han är vacker. Och alltså längtar. Och så vaknar han. ÅH NEJ HAN VAKNAR, NU FÅR JAG INTE NÅGOT GJORT IDAG! På vägen hem från Skaftnäs lät det konstigt på bilens högra sida. Som hårt regn fast det inte regnade. När vi kom hem hittade jag en liten grej i dörren. Hur? På söndagen fick vi besök från Stockholm. Av gästerna fick Gosse en finpyjamas i NK-paket. Endast det bästa, och så vidare. Natten till måndagen var han så jobbig att jag var på vippen att börja gråta. Dagen efter tittade han på mig så här och undrade varför jag såg så sliten ut.