Nu ska jag blogga i mörkret, mitt i natten, med bebis vid bröstet. Med tummen alltså. Från mitt födelsedagskalas på fredagen finns bara en bild, tagen när alla hade gått hem. Det finns aldrig någon tid när man springer runt i sina klackaskor (jag har inneskor!) och brygger kaffe och säger klassiska saker som "Ta mer mat, annars får vi äta det här till lunch hela veckan" och "Hur många kaffe?" På lördagen skjutsade vi fyra barn till farmor för årets pepparkaksbak. Gosse fick följa med mor och far till stan och julhandla. I Kalmar byggs det som vore staden en kuliss i Game of Thrones med en miljardbudget. Inte skolor, men när det gäller lägenheter som är fantastiska exteriört och svintråkiga interiört, där är pengahålet BOTTENLÖST. Kaffet på Balcks coffee passar inte folk som inte är passionerade när det gäller kaffe. Man måste vara en "VAR ÄR MITT KAFFE"-personlighet. Han fick ligga i fönstret och mysa med de snygga kuddarna. Ibland tror man nästan att det är ett skämt hur söt han är. Sen ammade vi och sen gick vi till Paddington och Parelle. På Paddington köpte vi julklappar till Gosse och på Parelle bytte jag min födelsedagspresent. "Det gör du alltid", sa min äldsta dotter. Jag hoppas att det inte är sant. Nej, det stämmer inte. Jag fick min rosa mössa och för den har jag inte begärt ut kvitto. På lördagen låg de och pratade i soffan. Jag kan titta på den där blicken hur länge som helst. Det är lite läskigt att vi aldrig vet vad bebisar tänker när de tittar på oss sådär. Vi inbillar oss att de med sitt ögonkast vill låta oss veta hur mycket de älskar och avgudar sina föräldrar. Men tänk om de bara förmedlar "Du ser trött och sliten ut, du kanske skulle resa bort en stund?" Yngsta dottern tog vagnen när vi gick till julmarknaden på Skälby 4H-gård. Så här såg det ut då. Och så här såg det ut när vi gick hem två timmar senare. Vi kände oss som Underbara Clara i en kvart, sen regnade allting bort.
