Ett meddelande från insidan av ett radhus med bajsblöjor på golvet. Jag vill ge mitt liv fem plus. Med ett stort minus. Vi tar det i ett annat inlägg. I natt, om jag minns rätt, så ammade jag blott en gång. Är det ens möjligt med en enveckasbebis? I går kväll var jag så trött att jag fick svimningsnickar i soffan. Berättade för femtonåringen. "Jag vet precis vad du menar, jag får samma sak på lektionerna" Utmärkt. Han är så snäll, vår lilla bebis. Bara äter och sover och bajsar ner sig över hela ryggen. Tittar i kors och gnyr i sömnen så att man faller över honom som ett varmblodat däggdjur och bara "VAD HÄNDE, BLEV DU RÄDD, VAR DET NÅGON SOM VAR DUM MOT DIG?" Jag har inte märkt av någon blå fas i mitt själsliv, än. Jag brukar vara förskonad från det blå. Däremot kommer jag på mig själv med att ha honom vid bröstet, bli lång i ansiktet och börja gråta eftersom jag är så lycklig. Åh herregud. Cringe. Fram tills idag varade mjölkstasen. Vem visste ens att det heter så? Igår var brösten Die Maur, idag kan man trycka till med ett finger och åstadkomma ett litet, men ändå hoppingivande, daller. På kvällarna tar min badrumsprocedur tusen minuter. Det ska duschas i underredet. Länge på grund av så vansinnigt trivsamt. Det ska smörjas och fixas och förberedas för nattamning och annat. Men jag glömmer alltid vattenglaset vid sängen varpå Joachim blir tillfrågad och ställer till med en scen. "Men ÅH, nu skulle jag ju PRECIS somna" "Vad jobbigt det måste vara att inte få somna, berätta gärna för mig hur det känns" Jag vaskar och tvagar och tar hand om kön och stjärt och bröst och borstar tand. Och när jag äntligen är färdig kommer jag in till detta: Och då kan natten börja och jag kan ta allt som kommer i min väg.
