Jag fick ett par gröna örhängen av Joachim i födelsedagspresent och visst är det så att det finns två saker som inte låter sig fotograferas. Örhängen och skor. Och möjligen jeansrumpor i provrum. Varför spelar det ingen roll hur många bakifrånspeglar de installerar? Jag går alltid åt fel håll? Så dum och löjlig man är där man tar ett steg till vänster, ett till höger, backar mot spegeln och hela tiden med hakan över axeln och när man väl får syn på rumpan så ser det ut som om någon har kastat ner bakfickorna från en väldigt hög höjd och jaha sådär landade de. Vint. Och allt jag vill är att fånga ett butiksbiträde och fråga varför jeansen inte sitter på en fyrtiofyraårig mamma som aldrig tränar som de sitter på en tjugoettårig fotomodell som klättrar med sin pojkvän på helgerna. Det bästa med att fylla fyrtiofyra är att man mår så himla bra trots att rumpan ser ut som det du sitter i. Men här är de. Örhängena. Joachim säger att det är agater. Agat är en ädelsten som är ett kompakt aggregat och varietet av kalcedon, som i sin tur är en mikrokristallin varietet av kvarts. Agaten är uppbyggd av tunna parallella och olikfärgade skikt, som bildar koncentriska eller oregelbundna mönster. Dess vanligaste färg är gråa nyanser, men ibland är den relativt enfärgad.Okej då säger vi så. Ibland när jag känner mig extra ful tänker jag, som man gör, att jag är glad att jag har sällskap med någon. För tänk att vara singel och behöva jobba med det här materialet som bara är ett kompakt aggregat av ansiktsmassa med varietet av kalcedon och en för stor näsa. På samma sätt känner jag, när jag läser vad en agat "är", att jag är så glad att jag har gått färdigt i skolan. Jag är relativt enfaldig. Fast jag har nog inte gått färdigt i skolan. Lite mer studier kan jag nog klämma in mellan nu och döden. Men jag ska inte läsa sten, det vet jag bergsäkert.
