Jag tappade bort bilen. Igen. På väldigt stora parkeringar finns det bokstäver som du kan memorera eller skriva ner. "JAG STÅR PÅ H" säger du högt till dig själv och sedan minns du det när du kommer ut. Men det förutsätter ju att du har minne att komma ihåg att göra så. Jag kommer till en parkering och ställer mig aldrig nära entrén till byggnaden eftersom det är så mycket bilar där. Så jag ställer mig långt borta och sen går jag sicksack mot målet. Och om jag inte har ris som rinner ut från ett hål i jackfickan så hittar jag inte tillbaka. Igår kom jag ut på parkeringen och först var jag inte ens säker på att jag hade en bil, jag kanske gick hit? Sen började jag leta och jag har faktiskt sluta försöka sluta se ut som att inte letar. Jag orkar inte göra mig till. Istället stannar jag upp och står rakryggat och spejar likt en surikat samtidigt som jag mumlar "Nu ska vi se" och dylikt. Det brukar bara ta kanske tjugo sekunder innan jag får syn på bilen, men under alla de sekunderna är jag helt övertygad om att jag inte kommer hitta bilen igen. Och det betyder förstås både spänning och glädje i vardagen när jag plötsligt ser en registreringsskylt jag känner igen. Lilla julaftonen! Hej lilla vän!Ibland har jag tänkt att jag borde söka hjälp eller åtminstone träna mig själv på att inte slarva bort bilar och papper och mobiltelefonen. Men jag är bra på andra saker och det får räcka. Jag har brister och jag kan leva med dem. Och jag är i alla fall inte min mamma. Jag ringer mamma och hon svarar. "Hallå!""Hej, är du hemma?""Nej, jag är på kontoret!"Det låter väldigt burkigt och eko. Sitter hon på toaletten på kontoret? Nej, inte tar hon samtal på kontorstoaletten? "Är du på toaletten?""Nej?""Men det låter så himla konstigt""Ah, oj då, jag höll mobilen upp och ner!"Jag har aldrig någonsin hört talas om någon som svarar och sätter prathålet mot örat, hur går det ens till? Du tittar på skärmen och sedan för du mobilen till sidan av ditt huvudet, VAR på den korta färden vänder du telefonen, hur går det till och från vilken planet kommer min mamma och jag blir lite orolig över vad hon kommer försöka svara i när hon blir äldre. Här är bara en av alla gånger jag har lyckats hålla telefonen åt rätt håll. P.S. Som kompensation för det jag skrev om Sanningen och Sanningen så vill jag meddela att Hemligheten på SVT (Jag visste att det fanns en Hemligheten!) och Tack och förlåt på Netflix var riktigt bra.
