Det här händer inte. Inte egentligen. För att få ha honom i min famn måste jag säga saker som "TITTA ETT LEJON!" och göra till mig något hiskeligt. Sälja in det som om jag var tvungen att betala hyran innan vräkning måste jag göra. Här sitter vi på båten över till Visingsö. Vi tittar på "HAJAR!" och jag låtsas att jag ser en. Och så tar någon en snabb bild och ögonblicket är över. Finns det inga hajar kan jag lika gärna gå tillbaka till honom som jag älskar. Det här är the man of the hour. Joachim. Pappan. Vad är det annat än kvinnoförakt att det inte räckte med att bära, föda, göda och älska med hela mitt hjärta? Varje dag är såhär: "Pappa?" "Paa-pp-aa?" Jag försöker: "Ja?" "NEJ, JAG BILL INTE" Han bill inte. Han bill aldrig nuförtiden. Det är bara den där satans pappan. Vad har han gjort?
