Bakgrund. Det var när jag hängde tvätt på den blå måndagen som jag insåg vad problemet är. Jag hatar inte fika, jag hatar socker. Det är för mycket socker i maten, säger de. Det orkar jag inte bry mig om. Det stora problemet är: det är för mycket socker i kakor och bullar. Och glass. Jag har slutat äta glass eftersom det bara smakar socker. Glass får man göra själv, och det gör jag, och den är helt underbar. Barnen hatar den, men det orkar jag inte heller bry mig om. Till kalas har jag börjat baka hälften barnbullar och hälften vuxenbullar. Barnbullar är vanliga kanelbullar. Det vill säga bullar där man har socker i degen, socker och kanel (som ju förhöjer smaken av socker) i fyllningen och sedan pärlor av socker på toppen. Till de vuxna, med förväntat förhöjt smaksinne och som efterfrågar något mer än en slickepinne att suga sötman ur, gör jag andra bullar. Har ni ätit morotskaka på café någon gång? Ni vet morotskaka där man vräkt ner två deciliter florsocker i färskosten. En morotskaka ska ha väldigt mycket morot, vara saftig som satan, gärna med krossad ananas och nötter, och färskosten ska vara sans socker. Med lite citron. För jag är varken bagare eller neurokirurg, men så mycket har jag förstått: smaker ska bryta av mot varandra. Socker ska inte läggas till socker. Jag skulle kunna vara en fikande person, om hälften av allt socker i världen försvann. Det här betyder inte att jag är en sockermamma, sockermammorna är värre än sockret, för de är socker med jobbiga mammor på. Jag menar bara: om det är socker man vill ha så kan man äta socker med sked direkt från påsen. Som ett litet ovaktat barn som pillat upp dörren till skafferiet. Eller så kan man lära sig att baka. Jag övar! Jag gör veganska nötkakor och provar mig fram. Och tycker man inte om så behöver man inte äta dem. Men nästa gång man kommer in i köket så är de slut och alla skyller på varandra.
