trots att stresspåslaget är 134 (jag har ingen aning om hur man räknar stresspåslag, men ni får tänka att max är 112, DÅ FÖRSTÅR NI) Min vagn fick inte plats på grund av väskor. Alla med väskor går på tåget först. Ensamma mammor med vagnar och packning för två får vänta till sist och då finns ingen plats kvar. En annan mamma med bebis (Knut!) höll Gosse medan jag packade ur och fällde ihop vagnen. Men var skulle jag göra av vagnsunderredet? En konduktör kommer förbi och säger: "Den kan stå här vid dörren, jag tänker tillåta det. Men vid varje station måste du flytta på den. Det är upp till dig" "Hur då "upp till mig"? vad är alternativet?" "Det finns inget" Så nu står vagnen därborta och jag måste ta med mig sovande bebis vid varje station för att med min lediga land flytta vagnen till andra sidan. Och han som skulle sova hela vägen bara: Och sen gjorde han minen som krossar en moders hjärta. Men sen blev det bra. Okej, hej då från ett tåg med jättemycket ångest!