"Malin! Har inte sett klippet men klokt inlägg. Jag har en fråga. Jag läste din roande och lite drabbande bok under graviditeten (du skriver så bra och väldans roligt! tack). Jag vet att du var väldigt nojjig och rädd för att något skulle hända i magen med åtminstone ett barn. Det var jag med, en del pga att det faktiskt hände vissa saker och vi gick på xtrekontroller 1,5 månad i slutet. Hur som haver - jag är så jäkla rädd att mitt barn ska sluta andas, i sömnen, utan att jag märker något. Att jag bara ska förlora hen. Trots andningslarm kollar jag bebis massor med ggr då hen sover. Har du inte haft sådana känslor alls sedan barnet kom? Om du har det, hur hanterar du dem så att du tex kan ha bebis i annat rum? Tack på förhand om du orkar svara!" Svar: Jag försöker att inte tänka på det där längre men jag vet vad du menar. I den här intervjun berättar jag om känslorna som knappt går att leva med. Jag har bara ett råd att ge dig, och det är samma råd som för det mesta i livet: En dag i taget. Alltid en dag i taget. Så som du mår nu är inte alltid. Du kommer förmodligen må bättre redan om en vecka. Du kommer märka att varje dag vaknar din bebis och lever. Varje dag får du ett nytt bevis på att liv finns och att du kan lita på det. Oron som förälder kommer aldrig någonsin försvinna, orolig måste man vara. Men man måste kunna hantera sin oro. Den oro som följer med ett nyfött barn tillsammans med mammans nedrivna försvar måste respekteras. Låt den inte äta upp dig. Ha ditt barn nära och flytta inte över barnet förrän du är redo. En dag i taget, my baby and I. Okej?
