Sämre mammor hör andra mammor berätta att deras barn får ha skärm en timme om dagen. Sämre mammors inre trycks till en boll. Tankens båge är den att hennes egna barn redan är förlorade. Och så fort hon plockar upp sin egen telefon så ser hon klipp med en amerikansk slags expert som med skräck och emfas förmedlar att vi dödar våra barn långsamt och medvetet genom att låta dem ha mobiler och datorer. De berättar att deras barn inte får ha telefon förrän de är trettiotvå och då är det en telefon med en ringknapp och ingenting mer. Den sämre mamman dödar sina barn långsamt och medvetet. Hon slår upp dörren till deras rum. "Nu slutar ni grilla era hjärnor med youtube shorts, vi kan inte ha det så här!""Jag ska bara göra färdigt!"Efter en stund kommer de ut från rummet med huvudena sänkta. Livet är ett evigt ösregn och vägen framåt är kantad av förr i tiden-kottar som ingen vet hur man leker med. Mamman sitter i soffan en trappa upp och värker fram mirakel. Den här sommaren, så här långt, så har hon inte skrivit en procent av det hon skulle behövt. När ett av barnen anser att det har gått en evighet utan skärm kommer han upp för trappan med sina smutsiga barfotafötter, sätter sig intill. Ty sådana är de, barnen, när det är skärmfritt kommer de nära, de liksom pressar sina kroppar mot. När internet släcks så tänds lampan som barnen likt flygfän samlas och irrar kring. "Nu får du gå till pappa och göra något", säger mamman. Barnet reser sig och börjar gå mot trappan. "Ursäkta mig att jag bara vill vara lite med min mamma", säger han och ler diaboliskt."Om du hade haft skärm nu så hade du inte kissat på mig om jag brann.""Varför skulle jag kissa på dig?""Om det inte fanns vatten.""Äckligt.""GÅ NU."*Det är inte synd om dem. Det är inte synd om dem. Det är en gratis gåva att ha tråkigt. Ur tristess föds kreativitet och fantasi.De vet precis hur de ska manipulera dig.Låt dig inte luras. Det är aldrig synd om dem. Stå emot, håll emot, håll ut. Och just som hon skrivit det kommer ett annat yngre barn upp för trappan. Han har fått det minsta sår någon har siktat. Mitt uppe på foten sitter det och nu kan han inte gå, minst."Får jag ha skärm nu?" undrar han och drar invalido-kortet. "Nej""Åh""Du skulle såga av dig foten för att få skärm," säger mamman men det var att gå lite för långt och barnet ängslas med ljud. Mamman andas in och andas ut. Vems idé var internet? Pappan kommer uppför trappan och säger att pojkarna ska klä sig i strumpor och långbyxor, så kan de gå ut och leta svamp i skogen. Mamman andas djupt genom alla näsborrarna förbi bara gå på toaletten först, ligga i soffan och vänta, hitta strumpor, hitta långbyxor, inte hitta strumpor, låna strumpor av mamman, få lite panik inför att dra strumpan över det enorma köttsåret,tusen frågor om vad de ska göra, vilken skog det ska göras i, var den skogen ligger, och var är skorna det här är dina tofflor ju, var är skorna har du inga skor här, ligger de i bilen?Mamman vrålstampar sig nerför trappan och hittar två par skor, inte i skogen, inte i bilen, inte i ett svart hål, inte i rövhålets analöppning som är mammans egen mammas favoritsvordom. I skohyllan står två par skor. Mamman säger: "HÄR är skorna och nu är jag sur."Alla skakar. Av sig det. Snabbt. Hon vrålstampar sig tillbaka uppför trappan och nu har hon varit mer i svampskogen än alla andra utan att ens har varit där om ni förstår hur hon menar. Det ligger en skärm på havets botten, sa mamman. Och barnet lämnade ringen, dök och dök tills han rörde vid flytande magma.