Mammor som sitter mot vägg i mars börjar ungefär nu. På en kudde på en skateboard. Den där mössan är så värdelös. Min fetskalle gör att fejkullen borrar in ribborna och lämnar djupa ränder i pannan. Jag skulle bädda rent i sängen igår. Men det gick ju inte. Jag förstår om ni tycker att det här är en blogg om lakan. Men de är ett avgörande inslag i mitt liv. Det som står på spel: mitt mentala tillstånd. Ber härmed om tillstånd att skrika. Som jag gjorde igår. DET ÄR JU SJÄLVA HELVETET JAG SKA KÖPA TIO LAKAN OCH SÄTTA IN DEM I EN GLASRAM SOM MAN FÅR KROSSA MED EN LITEN HAMMARE OM DET BLIR KRIS VILKET DET BLIR EN GÅNG OM DAGEN SÅ JAG FÅR KÖPA TIOTUSEN RAMAR MED GLAS JAG ÄR SÅ LESS PÅ DEN HÄR MISÄREN. Perspektiv är inte min starka gren, har aldrig varit. Jag skäms efteråt. Men inte under. Vi fick sova på två påslakan omlott. Argt sov jag. Jag kan det. En gåva är det. Jag vaknar aldrig någonsin arg. Jag kan vakna lite lealös och utan riktning, men jag vaknar aldrig någonsin arg eller ledsen. En person jag känner väldigt väl sa till mig en gång: Du vet ingenting om hur det känns att vakna och inte kunna gå upp, det har aldrig hänt dig. Nej. Förlåt? Förlåt för det. Är glad av naturen. Från mamma har jag det. Men hon känner aldrig lakanvreden. För hon har åttahundra ärvda, tvättade, stärkta, strukna, hoprullade så hårt att de vore döda om de hade liv, lakan i höga staplar i ärvda skåpet. Så mamma vet inte vad det är att stå i trosorna sur klockan 23 och inte ha något att ligga på. Jag har sett det, mina barn har växt upp i det och jag hatar det. Hela min journalistiska gärning kommer att ägnas åt att bekämpa klyftan mellan att ha ett rent lakan och att sakna ett rent lakan. Eller så fortsätter jag som vanligt, jag åker inte till Ikea och "köper upp deras lager" och lägger det på en plats som bara jag känner till låst med en nyckel inte ens jag har tillgång till. Ibland känns det som om jag vill vara arg. Att jag medvetet dras mot den överväldigande irritationen. Om du inte känner igen dig i den känslan så vet jag inte vem du är eller så är du min mamma. Vidare. Jag går runt med händerna på skinkorna. För tröst. Det är så gosigt. Men barnen jag bor hos tycker att det är äckligt. Kvinnor som har en modersrelation till dem ska inte ha handen i byxorna, det spelar ingen roll om hennes motiv är aldrig så kyskt. Så jag måste ha händerna på skinkorna i smyg. Kupa med flatorna om min suttna bak. Och på tal om skinkor. Varför finns både ordet material och materiel? Nu googlade jag, så nu vet jag. Men jag har skjutit upp den här kunskapsinhämtningen så länge. Mitt liv blev varken sämre eller bättre. Nu ska jag svara på mejl till årets vinnare i Melodifestivalen. Hej.
