Vi skulle sitta på biblan, hon och jag. Hon skulle rätta tentor, eller "revyprofiler" som hennes IPhone autocorrectade det till. Jag skulle skriva krönikor och romaaaaan. Jag tvättade håret och tog foundation, mina två over the top grejer i vardagen. Jag klädde mig stylish i BÅDE Rodebjer och Whyred och for in till stan. Hittade ingen parkering, fick snurra runt, hittade parkering, någon hade glömt sitt kort i maskinen och sedan slutade den fungera. Jag kan svära på att den började kommunicera på latin. "Arrundum" sa den och hela kön backade. Äntligen framme på biblioteket och lycklig letar jag efter min vän. Som inte är där. Inte här. Jag hittar ett fönsterbord och allting. Direkt utanför sitter en "man som gillar öl på det där sättet att han inte har en familj längre" och njuter i solen. Allt är perfekt utom på en punkt. Jag är ensam. Jag sitter här mol allena med min rena lugg som ännu inte har delat sig av ansiktsfett och dyrt oljigt smink. Jag sms:ar en bild på min lidande uppsyn. Hon sms:ar att hon åker från universitet med sina revyprofiler om tjugo minuter Hon är på väg. Men jag vet inte jag.
