handlar om fenomenet "skrikande barn". HÄR finns kolumnen. Vad är ett skrikande barn? När blir ett skrikande barn ett orimligt skrikande barn? Vem är skyldig till ett skrikigt och störande barn? Föräldrarna? Mamman? Eller är vissa barn bara födda jobbiga? (Ja) Och är den jobbigheten föräldrarnas fel? (Nej) Eller mammans? En del barn är "livligare", "rörligare", mer "missnöjda". Varför är det så? För-att-det-bara-är-så. Och vem är det jobbigast för? De som sitter vid bordet intill eller föräldrarna som för en gångs skull vågade livet och tänkte att de kunde vara i möblerade rum en stund men ångrar sig och åker hem och skäms och är ledsna? Jag tror inte att det finns föräldrar som låter sina barn förstöra för andra. Jag tror bara att det finns stressade, oroliga, ledsna och trängda föräldrar som försöker klara en dag i taget. Föräldrar skäms, jättemycket, hela tiden. Det är inte säkert att man har den minen i ansiktet – att man skäms jättemycket hela tiden – men under huden pågår skammen. En gång i tiden umgicks vi med en familj som hade tre barn som alltid satt tysta på rad. Som var snälla och tysta och försiktiga. Jag såg på mina barn som tre Pippi Långstrump med eld i röven och dåligt språkbruk, och kände mindervärdeskomplex. Jag tycker att man ska hjälpa till istället för att ge onda ögat. (Om det inte är så att man befinner sig på ett väldigt specifikt vuxenställe. Som lyxigt SPA eller svindyr restaurang.) Mina barn är roliga och snälla och tänker på andra. Precis som alla andra ungar. Jag försöker att inte tänka på hur mycket jag har skämts över dem när jag har trott att andra människor dömer mig. Jag har tillrättavisat dem strängt och varit alldeles för hård för att visa att jag minsann är en ordentlig mamma. Åh, alla dessa "uppvisningstillsägelser för publikens skull". Om jag tänker på alla de där gångerna får jag så stort ångestpåslag att jag måste hoppa i havet. Åt helvete med att låta omgivningen göra att jag skäms för mina barn. Jag är stolt och det ska vi alla vara. För vi kämpar på. Barn låter, barn märks och finns och bråkar och strular och är bångstyriga. Det är liksom det som är grejen med barn. De kan inte vara stilla och tysta och betala räkningar. Det är därför det finns vuxna. Och det är klart att du kan vända dig om och be ett barn sluta sparka dig i ryggen på flyget. Det är inte det saken handlar om. Så kom inte med de tröttsamma "en gång sparkade ett barn mig i ryggen hela flygresan och föräldrarna bara lät ungen göra det". När Clara och jag flög till Grekland började en tvååring skrika mitt i flygningen och det var den värsta skrikfesten jag varit med om. Vad skulle de göra? Stiga av vid nästa hållplats och ta en taxi till Grekland? De provade allt och den underbara personalen försökte hjälpa till. (Mycket kärlek till personalen på flygningen från Stockholm till Kreta den 20 april 2017, ni var fantastiska). Jag kan skriva hur långt som helst om det här. Om känslan av att inte vara en bra mamma. En känsla som bara växer när man försöker fostra barnen live bland människor.
