Jag hade väntat på den här dagen. När Joachim skrev på för Mjällby i mars skrevs kontraktet så att det gick ut just den första augusti, av den enkla anledningen att Joachim ville spela på Guldfågeln arena. Trots att det bara gått fyra månader så har det känts som en evighet av ensamhet och sorg. Jag skulle vara stark och duktig som jag varit alla de andra fotbollsåren men så blev jag istället liten och utsatt. Och ett kontrakt är ett kontrakt. Jag har hela tiden haft den första augusti för ögonen. Vi ska ta oss dit. Joachim ska vara en del av startelvan. Joachim ska spela på Guldfågeln arena. Och jag har tänkt: Om de slår Kalmar på Guldfågeln så är det nästan värt det. Jag visste att de sålt många biljetter men när siffran 10999 visades på tavlan fick jag en chock. Elvatusen på en match mot ett gäng sillastrypare i tabellens träsk. Joachim hade svårt att stå still. I 84 minuter stod det noll-noll. Kalmar pressade och jag var så fruktansvärt nervös. Jag älskar lök. Jag älskar vitlök och rödlök och sharlottenlök. Jag fräser gul- och vitlök tillsammans med tomater och äter som det är. Jag älskar lök. Och jag är mycket förtjust i Löken. Han kämpade och kämpade och var så nära att göra mål. "Han måste få göra ett mål" sa mitt sällskap Jens. Och det fick han. I 84:e minuten blev Per Ericsson nerdragen i straffområdet och mina händer började skaka. "Svimma inte" sa mannen på min högra sida. "Jag vill ta en bild men jag vågar inte titta" sa jag mellan knäna. Det dröjde. Spelare gick och drack ur sina vattenflaskor. "Det är aldrig bra när det tar så lång tid före straffen" sa Jens. "Tyst med dig, sitt inte där och tro att du är en expert" sa jag och darrandet tilltog. Löken placerade bollen, siktade i hemlighet och sköt. Och det blev mål. Och det brast. Föga oväntat brast det fulltständigt. Jag flög upp och skrek rakt ut. "DÄR FICK NI" skrek jag. Så kanske man inte ska bete sig men känslorna kom på en och samma gång. All ilska, all bitterhet, sorg, trötthet, ledsenhet, allt förlöstes i och med detta underbara mål. Och jag hann inte ens lugna ner mig. Det blev 2-0. Det blev 3-0. Och jag förstod inte vad som hände. Men jag kände igen glädjen. Jag var så överlycklig överallt i hela kroppen. Kalmarklacken sjöng "Jocke Lantz". Jag kommer aldrig glömma det. Tack. Det var så lätt att gå hem. Men först sprang vi på Joachims släkt. Och sedan kom mina föräldrar. Pappa skrek. Så här lät det när pappa skrek: "JAU! JAU! JAU!" och så boxade han med sina grova nävar i luften och rusade fram. Efter kom mamma. De hade suttit i en viploge och druckit..saft. Jag såg mig runt omkring och tänkte att det var då en välsignad tur att folkmassan hunnit skingra sig. "NU MÅSTE VI SKYNDA OSS TILL BUSSEN!" ropade mamma och så försvann de i horisonten, pappa med sitt jauande och mamma med ett Skalle-Per-hopp. När Joachim kom hem tvingade jag i väg honom och Jens in till stan. "Nu åker ni in och äter något gott och flirtar med lite tjejer på en uteservering och hör sen" Runt midnatt kom de tillbaka och då visade jag Joachim varför jag är den bästa tjejen på världens alla uteserveringar.
