En halvsnabbis till Stockholm blev det alltså. Jag hade sett framemot tågresan, skulle få så mycket gjort, känna ändlös inspiration medan gula löv vinkar utanför. Istället såg jag inga färgglada träd för skogen och tittade långt bort där det var var mörkt. Jag var orolig och fipplade med mina prylar, hittade ingen lugnande musik, det var inte hörlurarnas fel, det var dagen. Helt svag och alldeles rädd och bekymrad ovanpå det. Och inte gick det över när jag gick av. Jag orkade inte ta mig ner till tunnelbanan utan tog rulltrappan till Klarabergsviadukten och promenerade till Birgitta. Att gå ska ju hjälpa så himla mot allt säger de. När jag kom fram hade jag gått många steg men hade lika många tankar kvar. På tisdagen köpte jag en macka och en te och satt i en underjordisk galleria och är det något man inte ska utsätta sina tankar för så är det en underjordisk galleria. Jag tog med mig mitt te och gick lite till. På promenad med Birgitta, glad och i tre nyanser av blått. I senkvällningen betalade Birgitta sina räkningar. Så här betalade hon dem: Hon plockade upp en räkning framför sig i luften och sedan berättade hon en lång anekdot om räkningen. Som teater för hjärndöda var det. Och när morgonen kom så åkte vi till Kalmar.
