Jag kunde inte låta bli, det var för roligt och för intressant att avstå en fortsättning på Åsa Linderborgs och Ann Heberleins texter om utseenderaset, det inbillade och det faktiska. Så jag skrev en text som skulle kunna tolkas som att bra ljus är lösningen på allt (det är det), men det fanns så otroligt många ingångar i detta otroligt underhållande ämne. Jag har förstås fått många mejl om att jag inte är ful. Och det tycker jag inte heller. Jag utgör väl något slags medel. I alla fall i min stad, i min åldersklass. Considering osv. Sen är jag ju så otroligt begåvad och då behöver jag inte vara vacker, även om det inte skulle göra ont med en sötare bylinebild. För en stund sedan såg jag en trailer om en liten flicka som växer upp i nybyggartider i USA som dotter till en prostituerad. Dottern blir som vuxen även hon tvungen att sälja sin kropp. Sen blir en snygg kille kär i henne och vill inte köpa hennes kropp utan gifta sig med henne; det vill säga ge henne en ring så att han sen kan få hennes kropp. Nej, förlåt, kärlek finns, kärlek är en grej. De flyttar ut i något slags Charles Ingalls hus, hugger ved och har det hårt. Och ni vet ju hur man ser ut när man är en kvinna som räddats från prostitution, bor mitt på prärien, är fattig som en lus och jobbar hårt. Som reklam för Dyson. Som Pretty Woman fast med skallerormar.
