Så här blir det ganska ofta, jag hinner inte få till mina fredagshus och så kommer de en annan dag. I alla fall. Om jag var samvetslös skulle jag nästan kunna skada någon för det här huset. En dröm. I detta hus bor kanske Dick Harrison och hans fru. Eller så bor ingen här och någon har stylat det. Men om man stylar ett hus inför försäljning, iscensätter man då en hel syateljé? Nej, det gör man inte. Här bor en kreativ kvinna som syr upp kläder men som även är textillärare på ett estetiskt gymnasium. Hennes man har ett eget företag som sysslar med bussresor. De har ett barnbarn, en flicka som är elva år och som kommer och hälsar på ibland och då äter de middag tillsammans framför TV:n. Vem har ett rundat fönsterhörn? De som bor här! JÄTTEFLÄMT! Alltså nu plockar vi isär det här köket. Luckorna, ugnen, kylskåpet som har ett eget litet rum, serveringsluckan, lamporna bakom plastfläkten(?), träpanelen, de stora locken som "är till för något". Sedan har vi en ljus och trevlig fyra med alla attribut som gör en lägenhet älskvärd. Kakelugn, balkong, stuckaturer, ologisk men underbar planlösning, gamla trägolv, vackra dörrar, högt i tak, okej nu dreglar jag. Här bor en kvinna som är 49 år gammal. Hon arbetar som museiintendent och när hon inte arbetar så tillbringar hon mycket tid i sitt torp på landet. Vad är det med balkonger? Nej men alltså allvarligt. Vad är en balkong likt denna annat än en spjälsläng som någon satt på en husfasad och slängt till lite obekväma stolar och krukväxter? Och ändå: JAG VILL VARA DÄR. Vi (Joachim och våra pappor (våra olika pappor, vi är inte deras kärleksbarn)) bygger en stor mysig altan som ska bli min drömplats i livet. Ändå ser jag bilder som den ovan och känner att livet är orättvist därför att jag inte har balkong. Som att vara miljardär och gå runt och känna sig förfördelad för att man inte är miljonär. Och så ett hus för de av er som har jättemånga miljoner. Det här är en representationsvilla som ägs av rik man som har 300 resdagar om året.
