Det var en fredagskväll utan tradition, det händer inte. Jag gick runt i tysta huset, ganska städat var det. Renons på barn likaså, men väggarna vibrerade av Frankrikes finest. I korta shorts, linne utan bh, frigjord och frimodig och alla möjliga sorters modig och fri var jag. Om en man hade gått förbi, vilken som, så bara vet jag att jag skulle skitit i vad han tycker. VARFÖR KÄNDE JAG INTE SÅ HÄR TIDIGARE I LIVET. Som ung tillexempel. Jag dansade lyckligt med ett glas rött i handen. Jag brydde mig inte ens om huruvida jag var lycklig på riktigt eller låtsas. Jag var barfota med målade naglar och gränsen mellan glad och lip suddas ut lite mer för varje år vi åldras, visste ni det? Jag var en film om ni undrar. I ett hus i Sverige fyllt med barn som kallar mig mamma dansade jag mig rusig i en fransk våning där vinylskivorna ligger utspridda på golvet. I fönstret mittemot sitter en katt som är svart och undrar över lediga kvinnans lösa leverne. Men det är ingen svart katt, det är en chat noir faktiskt och i Frankrike är verkligen allting möjligt. Utom möjligen ett svenskt hus med barn och tacorester. Det kan man nog bara uppleva här. Den franska klichén är den löjligaste och bästa av dem alla. Inte lever franska kvinnor som jag tror? Fransk kvinna på väg hem. I svenskt mode, tysk toffel, begagnad väska, för liten hatt, franska kvinnor har inte stora huvuden. Undrar om kvinnor i Paris drömmer om grus?
