Den här veckan har jag avverkat två utvecklingssamtal. För första gången, av någon anledning och efter så många år av möten med pedagoger, så tänkte jag jättemycket på hur man ska bete sig under samtalet. Jag har alltid varit väldigt noga med mitt skolutseende, precis som när man går till doktorn med barnen: ren bakom öronen, välklädd, kammat hår och prydlig. Jag ska se ut som en mamma man kan räkna med, se så värdigt hon för sig, och enkla silversmycken och deodorant, jamen det förstår man ju att hon gör det bästa för sina barn. Så tror jag att det går till. Men under de här två senaste samtalen har jag suttit och tänkt jättemycket på hur jag ska reagera på det som sägs. En del av mig tänker "Äh, så här säger du säkert till alla föräldrar, att deras barn är duktiga." En annan del av mig tänker "Mitt barn är en klippa som skjuter ut från intelligensberget, är det vad du säger till mig?" följt av en stark lust att både gråta och applådera. Konsekvensen av dessa inre stridigheter är att jag blir apatisk. I en halvtimme låter jag "Mhm" och försöker att varken se sur eller upphetsad ut. Ni som är lärare; kan ni inte berätta hur ni vill att föräldrar uppför sig? Och som lök på laxen sitter jag där på den höga stolen med bara fötter. Eftersom det är en skofri skola. Vilket jag föredrar framför en skolfri skola. Men sällan känner jag mig så omyndigförklarad och blottad som när jag ännu en gång kliver ur skorna och inser att jag inte har strumpor på mig. Var det jag som klev in på senaste föräldramötet och sa "Som barfota känner jag mig mer naken än om jag hade varit naken med strumpor" och på så sätt tvingade alla stackars mammor och pappor att föreställa sig mig naken med bara klädda fötter och vulgär på alla andra ställen? I veckans kolumn skriver jag förresten om Moderaternas förslag till hårda nypor mot gängkriminella. Ta av dem strumporna, där har vi det. Jag borde verkligen ge mig in i politiken och göra skillnad. Synd att tiden är så knapp. Någon gång efter sen eftermiddag tog jag bussen in till stan. Tog generisk höstbild på Kalmarhus och hoppade in till Erik&Alexander. Den här bruna tröjan är det finaste bruna jag någonsin sett. På Tribergs mötte jag Elin och Jasmina som ville fira att jag är på Femina. Sånt är jag inte apatisk inför. På grund av extrem fulhet, deras, inte min, så får jag inte lägga upp en bild på oss tillsammans. Men här är jag! Och här är våra surdegspizzor! Min har stora mängder parmesan, färsk timjan, creme fraiche och citron. Citron! Sen tog jag bussen hem genom dimman som legat över Kalmar i ett par dagar. Och när jag kom hem så glömde jag meddela Jasmina att jag kommit hem. Precis som vanligt. Jag skyller det på apatin.
