Detta var en lördag för ett par veckor sedan. Joachim var iväg på något slags galej och jag var hemma med barnen. Bebisen sov och de andra spelade Nintendo i källaren. Jag hade det städat och fint, allt var sällsamt. Jag tog den här bilden och tänkte "Tänk att man kan ha det såhär när man har fem barn. Det är nog för att jag har stora barn. De ställer inte till det så mycket och dessutom hjälper de till med de små" Idag blev det jullov. Jag gick upp klockan sju, väckte bebis, lämnade fyraåring på förskolan, vandrade i fackeltåget, gick på tre barns avslutningar, handlade julklappar och fixade lite jobbgrejer. Gosse hängde vid mitt bröst eller fann sig själv instoppad i en bilstol, sedan en vagn, sedan bilstolen, sedan en vagn. När jag gick upp för trappan till huset med hämtade gossebarn var jag så trött att jag inte orkade plocka upp nycklarna utan ringde på klockan tills någon öppnade. "Nu ska vi ha jullov", tänkte jag. "Nu blir det mysigt och fint", tänkte jag. Sedan klev jag in. Saknar ord. Men inte skor. Hallbyrån utdragen eftersom tre tonåringar behövde komma åt kontakten till sin hårelektronik. Tre tonåringar ställde inte tillbaks den. En tonåring har börjat äta tre stekta ägg till mellanmål. Eller två och ett halvt. Här är samma tonårings kvarlämnade frukost: halväten fil och müsli och halvdrucket te. I vardagsrummet har en tonåring lagt en bebis på golvet. Snyggt matchat med nioårings fotbollskläder. Och så kronan på verket: skräpmatskartonger över soffbordet från tre femtonåringar som har slutat nian och firat storstilat. Jag såg framför mig ett lov som skulle vara rikt på barn, inramat av ett välstädat art deco-inrett liv. Varför gjorde jag det? Varför lurar jag mig själv? Barnen vill veta vad jag önskar mig i julklapp. Förr om åren sa jag "snälla barn". Nu vill jag bara ha ytor. Ge mig ytor. Med ingenting på.
