Idag har jag ätit frukost hos en gammal vän som fick en bebis elva dagar efter mig. Det är så fint att sitta där i varsin ände av soffan och amma sina nyfödingar. Fint och absurt med tanke på hur vi umgicks när vi var yngre. Men det finns en tid för allt. (Nu låter det som om vi gned oss nakna mot pålar och drog kokain från soffbord av glas. Så var det inte.) Titta på lille Gosse! Det var så sött att sköterskan från sjukhuset trodde att han hette Gosse Wollin-Lantz. Och varför inte? Hej Gosse! När vi fick första barnet fick vi rådet från en del föräldrar att aldrig tassa på tå runt bebisen. Man skulle vänja barnet att sova med ljud så att det inte blev så lättväckt. Detta har vi haft i åtanke med alla barn. Men med det här barnet tänker jag tvärtom. Vi måste vänja honom vid att sova i ett tyst rum. Annars kommer han bli tvungen att begå något grovt kriminellt som vuxen eftersom han bara kan somna till ljudet av "Cellblock C". Så idag la ja honom i sin säng i sovrummet istället för i soffan i vardagsrummet. Sedan blev jag ändå rädd att han skulle vänja sig vid tystnaden och satte igång dammsugaren. Jaja. Plötsligt kom pappa hem från jobbet och då var det fredag. Mamman hade städat och plockat ordentligt istället för att "vila när bebisen sover" och under tiden hon gjorde detta tänkte hon förebyggande bittert två saker: Han kommer inte märka någon skillnad. Han kommer inte möta upp genom att göra det lilla som är kvar. När han kom hem tog han bebisen och sa: "Nu måste du börja införa lite rutiner med honom" Sigge lyser med sin frånvaro, jag har knappt behövt klädrolla utesoffan sedan bebisen kom. Så typiskt en egokatt att vilja vara nummer ett, annars får det vara.
