Nu är vi ensamma, nu har de åkt tillbaka till Stockholm. It's a wrap. I fem dagar har vi filmat. I vårt hem. Kan ni tänka er något mer skräckinjagande? Nej, det kan ni inte. Och jag har varit så förberedd. Städmässigt alltså. Varje kväll när jag har gått och lagt mig så har hemmet varit fulländat. Inte rent, jag kommer inte ha ett rent hem förrän jag är femtio år. Men undanplockat. Inget plotter, inget stök. Iordning i köket, hallen, köksbordet, vardagsrummet. Fint. Varje kväll har jag duschat och tvättat håret så att jag inte behöver göra det på morgonen. Varje kväll har jag lagt fram min outfit ner till underkläderna. Något slog mig efter första inspelningsdagen: Tänk om det finns människor som har det såhär. På riktigt. Hela tiden. Utan incitamentet "filmteam från Stockholm kommer hem och dokumenterar din skamliga boyta". Tänk om detta är normalt för andra? Det kanske är så här folk gör och vi gör fel? Det kanske inte är normalt att leva ett liv med ett köksbord som ser ut som Hela Sverige bakar trots att det bara suttit några barn och petat i en skål med flingor. Jag minns att jag tänkte, innan filmfolket kom i förra veckan: Nu blir de allt imponerade, att vi har ett så städat hem, att vi har sådan ordning och reda! Men de kanske bara tyckte att det var ett vanligt radhus, vanligt iordning. Kanske till och med lite ostädat om man lägger sig på golvet och lyser med ficklampan på sin Iphone när man letar efter ett fodral. FÖR DET GJORDE DE. Den här personen har levererat som en liten bebis-gud. Bara joller och kärleksfulla blickar. Att bli myggad med sin lilla mygga, det är livet det. Men vem har lagt en filt på bordet? NU SER DET JU STÖKIGT UT. Fan. Det kommer kännas så tomt imorgon. Inga rolighetspersoner för Gosse att titta på. Bara samma mamma, samma tuttar, inget kul.
