Jag köpte en sån där nissedörr en gång, jag är nästan säker på att jag nästan har skrivit om det här. En röd liten dörr med ett par accessoarer till. Stege, lykta, nisses träskor och sådant. "KOM SKA NI FÅ SE!" ropade vi från sovrummet. "Ska ni skilja er?""Vem har dött?""Är mamma gravid igen?""DET ÄR NÅGOT ROLIGT KOM NU!" skrek-lovade vi. Barnaskaran klev in. Han som då var fem år tittade på dörren och sa "Det är bara vägg bakom dörren", och så gick han. Och han var liksom målgruppen. De andra var för stora och den yngste försökte äta upp nissetofflorna. Om vi har nissar i hemmet så är deras ingångar givetvis hemliga och dolda. DE HAR INTE BREVLÅDA. Istället för att köpa en nissedörr på Rusta så kan vi väl lära barn att nissarna är osynliga och därmed gratis och framförallt: underhållsfria. Nissebus är mammor som häller ut olika matvaror på golvet. Det kostar åttahundra kronor att bara titta på en Icabutik men mammor i villor belånade upp till solcellerna häller mjöl i hela trappan och gör små söta spår med akrylnaglarna. Tänk att folk fortfarande håller på med sina naglar, jag trodde att det skulle gått över för länge sedan. I år fick barnen varsin finare adventskalender. En med Lego friends, en med smink, en med te och två med godis eftersom man inte kan stoppa in Youtube shorts bakom luckor. Som mor var jag vid överräckningen mycket noga med att poängtera att det här gör vi i år. Det är inte en ny tradition. De kan inte ta det för givet nästa år. Problemet med det är att det är så roligt att se sexåringen öppna sin lucka och bygga upp sin legovärld. Det är tjugofyra julklappar till mamman varje kväll. Och hon som fick en tekalender delar sin påse med sin mamma varje kväll och sedan betygsätter hon smakerna på snapchat. Det är ju själva fan att man inte kan göra något fint utan att det sätter sig i mig. Det är med jultraditioner som det är med EU och NATO: man kan säga nej och nej och nej och när man väl har sagt ja så är det ja för alltid. Julen 2024 ska jag försöka smyga in en Brexit.
