Fick ett ryck. Era tvättstugor är säkert städade hela tiden. Vår är det inte. Varför måste mitt liv bestå av ändlöst stök med slumpmässiga "ryck" när jag plötsligt mitt i en tanke, mitt i ett steg, mitt i en känsla utbrister "Nej, nu gör jag jag tvättstugan, det här är ju för jävligt" och så måste jag gå före med en skyffel. Varför inte "hålla ordning lite grann hela tiden hela livet dygnet runt." Jag vill ju så gärna vara den typen av person. Istället är vi sju personer som släpper saker där vi går för att sedan ignorera allt tills vi drunknar i vår arrogans inför vikten av prydlighet. Jag säger nästan som Johnny i Dirty Dancing: Jag är säker på att ni har en great tvättstuga. Vår är vad den är, den ser ut som som en före-bild innan en härlig renovering trots att det är min finaste efter-bild. Försökte tycka lite synd om mig själv inför ett barn, ett av de stora. "Jag har städat tvättstugan" "Ah" "Och jag tycker att det är så lyxigt när den är i ordning, men egentligen är den ju hemsk." "Jag älskar vår tvättstuga." "Gör du?" "Ja, den har tvättmaskin och torktumlare och linor i taket och en ho där man kan hälla ut vatten. Och så har vi rör så att man kan höra jättetydligt när någon spolar i toaletten." "Jaha, du drev." "Nej, bara det sista." "Jag älskar dig så mycket." Om jag pressar mig själv kan jag lura mig att tänka att tvättstugan är fin, men den har något grått och hotfullt över sig. Som en hålighet i vilken man stänger in någon som man älskar obesvarat på fel sätt. Men ren är den, nästan lika ren som kärleken till en dotter som inte har särskilt höga krav på livet.
