Om oljebytet jag tvingades till. Trots att jag är kvinna. Det pratas om föräldradagarna och jag vet inte riktigt vilken fot jag ska stå på. Men en fot vet jag och det är att staten inte tvingar någon till någonting. Du får vara hemma med ditt barn i fyratusen dagar om du vill. Det är viktigt att vara feminist, att stå kvar i sin övertygelse. Men så är det oljan. Att byta den. Min far sätter alltid i den där stickan och drar av med papper och mumlar. Varför gör han så? Varför gör män så? Om Alladinlampan lyser elakt så betyder det att olja behöver fyllas på, vad är då poängen med att vispa runt med en manspinne i tanken? Mer frågor: varför kan man inte byta olja utan att bli smutsig? Varför är det så svårt att öppna motorhuven? Är det kvinnohat, jag tror det. Varför heter det byta olja när man bara häller på mer? Varför heter det inte att man ska byta bensin?Pappor ska ta dagar och kvinnor ska byta olja. Men jag måste inte älska det. I Uppsala stannade jag vid den mest anonyma Max-restaurangen jag upplevt. Bakom en mack, vid en åker, ingen där, ses spioner här för att ge varandra krypterade lappar? Det var som om Uppsala tvingades öppna en Max-restaurang till mot sin vilja och bara jaja lägg den där borta. Hoppas att spionerna väljer double plant beef för den är så otroligt saftig och god. På tal om saftiga och goda, de här smakade som ett oljebyte känns. Ingen kärlek, ingen värme, inget fras, bara torrt och hårt som bark på ett träd som fallit i skogen utan att låta för att ingen var där.Jag har en vän som säger att om man äter på hamburgerrestaurang och inte äter pommes frites så har man ätstörningar och jag förstår hur hon tänker. Men det här gick inte. Se så gott jag hade förberett med ketchup och stora mängder svartpeppar, till ingen nytta. När jag kom hem så tittade jag på Joachim som bakade korvbröd. Sen fyllde han år och fick tårta av sin mor. Av gästerna fick han grönt. Jag plockade en bukett som var äppelblom, körsbärsblom, pärlhyacint och mina egna tulpaner. Måste jag skriva ut "mina egna", o ja det måste jag. Mitt eget syskonbarn kom för att titta på Eurovision song contest. Hon tog med sig sin familj. På morgonen gick Elin och köpte frallor och fika, det är tradition. För inte alls länge sedan aktade jag mig för att måla utanför läpparna, nu är det som om jag slagit vad med mig själv hur clown jag kan måla mig innan någon säger till. I barnens skola ser det ut som Fredagshus i Västervik och jag älskar vår fina skola. Jag tänker på det varje gång jag kör förbi och sedan kör jag tillbaka och hämtar barnet jag glömde medan jag var glad åt den nya skolan. Vad fint. Jag vet att jag har pratat om det förut men när blir man för gammal för att ha det så här? Aldrig? Jag jobbade hemifrån hela tisdagen och när jag kom hem med barn och väskor så tänkte jag att i livet jag drömde om så skulle jag komma hem till fint. När ska det bli så, vem ska göra det åt mig? Jag vill att staten subventionerar städledighet. Hälften till mamma, hälften till pappa. Här har han precis fått reda på att han är kallad till match på torsdag. Här har han precis upptäckt att jag tar bilder och stör ut mig så där som kändisars assistenter gör mot paparazzifotografer. Slutligen så har jag glömt hur det är att ha en tvåochetthalvtåring. Jag blir varse det varje gång. Han får mig att känna mig så gammal och matt. Folk tror att det är jobbigt att ha fem barn, det är det inte. För då kan det tillexempel vara så att en är på det tjugofjärde och bor med sin kille i en lägenhet och ringer på Facetime och undrar om man vill gå på Tove Lo, att en är på det tjugoandra och bor i en lägenhet i Växjö och pluggar på universitetet och kommer hem och hjälper till att sortera och göra fint i syskonens rum, att en är snart arton och gör sin egen matchpasta och tvättar sina egna kläder, att en är på väg mot högstadiet och gör sina läxor utan att någon säger till, att en är på det nionde och trots att du gör allt för att ha honom till bebis så får du inse att han är stor nu. Sluta hämta honom, sluta dalta honom, sluta hålla på, for the love of God, sluta. Att ha två små barn är väldigt ofta att de härjar, måste ha tillsyn, vill dig något. Det har inte med underbar att göra, för underbara är de. Men de som har det tuffast är mammorna till två småbarn. Ge dem dagarna. Ge dem alla dagar. I solen. Med något kallt. Ingen som klättrar. Inte på väggen. Inte sätter hälen på din vårtgård.
