På nationaldagen hade vi blott ett barn hemma. Två bor i andra bostäder, en var på lagfest och en var på klassresa. Där satt han, vårt yngsta lilla pojkbarn, ensam med sina föräldrar. Åt sin fil med puffar, satt på sin stol och det var bara vi där.Så besynnerligt det är att jag tycker synd om honom.Allt ståhej i hans liv tystat för en dag. Så gamla och tråkiga vi måste verka. Så torrt hans liv måste te sig när allting går i ett lugnt slags mak och hans föräldrar som är på det fyrtioåttonde och fyrtionionde sätter sig i bilen och kör mot stan. Inget liv i luckan i bilen. Vad pratade vi om i framsätet? Valet, trädgården, vädret?Och som lök på laxen tog vi honom till Krusenstjernska där det spelades folkmusik och genomsnittsåldern var någonstans mellan gå sakta och rollator. Vi hittade ingen plats så vi satte oss i lusthuset och så fort barnet ätit upp så satt han och ropade ut olika djur han såg i trädgården. Mätt på pannkakor men desperat var han. Det kom in en man som undrade om han fick sitta med oss. Sedan sa han att han kände igen mig och undrade om jag är mångfacetterad och sedan vände han sig till Joachim, ordförande i Kalmar FF, och berättade allt om Kalmar FF. På Kalmar slott såg vi Modern Guru and the Path to Artificial Happiness. Det var först efteråt som jag insåg att man kanske inte skulle ligga i de där. En skattjakt med underbara Annika Hallin från fantastiska Graven. Sista utmaningen för att låsa upp kistan var mycket svår, men till slut. Och han fick ett halsband med ett svärd. Sen åkte vi hem, till ett tyst hus.
