Jag har börjat sova i t-shirt eftersom jag läcker så mycket bröstmjölk att jag måste ha en handduk mot brösten. Dessutom är jag rädd att jag ska bli frusen och dra upp täcket över min älskade. I natt klädde jag mig i Amelias "Äg natten"-uppmaning. Och jag tror inte att han förstod att det är tjejerna som ska äga natten, för HERREGUD som han ägde den. Särskilt mellan tre och fem, då ägde han den något helt sjukt. Jag försökte ge honom till Joachim för att han inte skulle känna min doft. Men nej, det var amma två timmar i sträck som gällde. På morgonen låg jag kvar i sängen och lyssnade på riksdagsdebatten och tittade på honom medan han tog igen förlorad sömn. Klockan tio slängde jag i mig yoghurt och två koppar starkt kaffe, sedan ammade jag och gick på dubbla utvecklingssamtal på min gamla högstadieskola. Sedan hem och packa tennisväska. Den här veckan alltså. Ibland märks det inte att vi har fem barn. Ibland märks det så himla jättemycket. Jag ger er veckan, inklusive könsuppdelningen. Måndag - Möte med kommunen om skolan som revs och aldrig byggs upp klockan 17-19. Joachim. Tisdag - Tid på BHV med bebis klockan 11:30. Malin. Fotbollsträning för nioåringen klockan 16:45. Joachim. Karate för trettonåringen klockan 18. Joachim. Möte om gymnasievalet för femtonåringen klockan 18. Malin. Onsdag - Utvecklingssamtal klockan 13 och 13:30. Malin och Malin. Tennis klockan 15. Farfar. Torsdag - Tandläkaren för nioåringen klockan 08:10. Joachim (hoppas jag) Fotbollsträning för nioåringen klockan 17. Joachim. Teater för trettonåringen klockan 17. Joachim. Underbar skjutskrock som vi har löst med annan familj. It takes a village och så vidare. Fredag - Läkartid för bebisen klockan 09:00. Malin. Nu ser jag att det inte ser så mycket ut som det känns. Men betänk då att detta bara är saker som rör barnen. Och betänk då att det bara är två av barnen som har aktiviteter. Detta är ett stort plus med att sprida ut sin barnkull: alla har inte aktiviteter samtidigt. De yngsta är för små och den äldsta can't be bothered. Avslutningsvis vill jag säga det självklara: Det är värt det. Det är värt det när man springer mot sin gamla högstadieskola och är rädd att det är för tidigt att springa, livmoderswise. De läckande brösten som gör ont hoppar hårt. Det är värt det när klockan är fyra och man äntligen somnar om bara för att vakna av att bebisen tog en två sekunder lång tankepaus och sedan fortsatte att äga natten som om den kommit för hans skull allena. Det är alltid värt det. Men pigg är man inte, snygg är man inte, snabbtänkt är man inte. Men glad är man alltid, under lager av bedövande fluff.
