Igår hade vi kalas för ett barn som fyllde tonåring. Vi bjöd på vegetarisk lasagne med getost som alla tyckte var jättegod, och det var den därför att Joachim hade gjort den. Ju längre bort från köket jag fladdrar omkring desto bättre blir smaken. Hunger är den bästa kryddan. Och att jag inte lagar maten. Kommer jag aldrig sluta älta att jag inte kan laga mat? Tydligen inte. När halva disken var klar och vi hävde oss i soffan blev jag akut hungrig. Klockan är 21, jag vill ha mat men har ingen ork. Då finns det bara ett svar. Toasts. Jag rostade vitt bröd med olivolja en stund, sedan tog jag ut dem, smetade tomatpuré och hällde över en blandning av färska champinjoner, vitlök, purjulök, halloumi och olivolja. Rostade alldeles för länge så att det blev chips och brunt och torrt. Gick väl att äta, antar jag. Men. Nu vill jag prata om omöjliga grönsaker. Grönsaker som inte låter sig tvättas. Jag tittar på dig purjolök. Bara en sån sak som att du heter purjolök när alla i hela Sverige säger purjulök. Man ska skära ett snitt på längden och sedan skölja, är det så? Och sen när man hackar så hittar man ett kilo matjord. Vem har designat purjolöken, den är så dum. Samma sak med romansallad. Skölja och skölja och skölja och sedan när man börjar slita isär den så hittar man jord samt små svarta djur som ser ut att ha blivit avbrutna i ett familjegräl. Ursäkta, låt inte mig störa. Jag tänker inte, jag vägrar, jag går inte med på, att man ska plocka ett blad i taget och stå och slösa elva liter vatten. Vad ska vi mer göra för dig romansallad? Gå på bio? Jag tänker inte ta hand om dig som om du är det barnet jag älskar mest. Så jag slutar med romansallad och jag slutar med purjolök. Isberg och salladslök är ändå godare.
