Oj så vackert och stämningsfullt. Ensam satt jag inklämd mellan två herrar. I slutet av högmässan uppmanades alla att ta i hand eller kramas och säga Guds frid till sina bänkkamrater. Alldeles blyg blev jag då, men gjorde mitt bästa för att verka van. Jag har ju trots allt varit i en kyrka förut. Benjamin var så snäll och glad hela tiden. Sedan sov han en hel minut innan han ville komma upp igen och prata med sina vänner. Jag hade helt glömt den där känslan av "Men, men, du har ju varit vaken i fem timmar och nu har du bara sovit i en minut, det kan inte vara rimligt" I tjugotvå år har vi hängt ihop. Trots att Mia alltid har bott någon annanstans. Jag hade bestämt mig för att ha på mig min nya röda klänning oavsett väder. Såg i väderappen att det skulle bli åtta grader och regn på dopdagen. Jag är stark, jag kan göra det. Vill man vara fin så får man frysa ihjäl, är det inte så de säger, de som säger saker? När jag vaknade var det en grad och snö. Men jag gjorde det. Jag gjorde det. En iskall bit skog utanför tåget. Hu. Jag hade ju wifi, restaurangvagn och hörlurar. Men jag tänker på alla kaniner och ekorrar, liksom hur gör de?
