I somras rodde vi ut till en mysig ö och gjorde ett sånt där strandhugg som jag alltid vill göra och som Joachim sällan till aldrig vill göra. Han tycker att man ska åka till platser där det är bekvämt att vara med barnen, där de kan bada och sådana saker. Inte en ogästvänlig naturvik där man får halka ihjäl sig på naturens stenar en halv kilometer ut i sundet och ställa sig på en liten fläck av sandbotten på en och en halv meters djup. "Här kan man stå!" ropar huvudet som är det enda som syns. Det är mitt huvud och de andra sitter på ön, bland stenar och natur som inte är gjord för att lägga en filt över så det sticker upp grenar och stubbar mellan bullarna och kolakakorna. Alla vill åka hem. Vi är väldigt olika och mycket lika, Joachim och jag. En är strandhuggsdum och en är badbryggepraktisk. Att hålla ihop är inte något som ska applåderas bara för ihophållandets skull. Åh vad många år ni har stått ut. Det är lite sorgligt i en tid då vi har alla förutsättningar att vara fria och lyckliga om vi vill. Fri tillsammans ska man vara. Å andra sidan, det är svårt att vara tillsammans länge, på samma sätt som det är svårt att ha barn. Livet är svårt. Det är svårt att somna, svårt att gå upp på morgonen, svårt att göra rätt, svårt att tänka smart. Om livet känns instängt och om varje dag känns som det sista i müslipaketet så kanske man ska leva ensam eller göra något annat. Men när livet är svårt är det inte så dumt att ha någon att somna bredvid, någon som läser om haven och krigen och Ryssland och historien medan jag löser korsord och väver könsordsharanger i kvällningen. Det är inte dumt att ha någon som äter fil med kanel och ropar att klockan är mycket när det är morgon. Någon som gör allt det där som jag hatar. När jag skriver det här är han ute och slår på äldsta dotterns cykel som han lagade av kärlek och något slags kit han har i en låda i källaren. Om jag inte levde med en man så skulle jag använda cyklar som engångsprodukter. Jaha nu är den här cykeln trasig, dags att köpa en ny för om du tror att jag tänker ställa mig och pilla med något jag inte kan för att misslyckas, bryta ihop och skrika så att fåglar flyr och grannar glor, nej, då är det bättre att vara tillsammans med någon som bär dina bördor. Man hjälper varandra, man stöttar varandra, man bär allting tillsammans, man kan leva utan varandra men man vill inte. Man väljer inte varandra varje dag eftersom jag tycker att det låter lite löjligt, vem orkar göra ett val varje morgon? Jag valde Joachim en gång för länge sedan och så blir det bra så. Och idag, just idag, har vi rott vår båt i tjugofem år.
