Vi satt i soffan framför SVT:s direktsändning vid 18-tiden. Det var Joachim och jag. Barnen var på sina rum. Yngsta barnet satt vid köksbordet och gjorde matteläxan. Efter en stund kom han in i vardagsrummet och hörde nyheterna, då ville han veta vem som hade hade skjutit. "Det är inte här", var det enda jag kom på att säga. Det är fjuttigt men det är väl egentligen det enda barn vill höra. "Var det långt bort?""Ja, det var jättelångt bort.""Okej!"*"Ska du dö?""Ja men det är hundra år tills det händer."En klen tröst för de klenårigas bröst. Joachim och jag satt med våra mobiler och låtsades som att vi inte brukar göra det, för nu gör vi det av den här anledningen. Joachim läste något högt för mig, jag berättade något jag hade läst på en annan sajt. Hela dagen hade det bara hetat att människor var skjutna och skadade och sjukhuset och operationer och lindrigt skadade och allvarligt skadade. Och plötsligt sa de på teven att det var ett tiotal döda. Då gömde vi varsitt ansikte i varsin hand och grät. Mitt barn satt intill mig med sin skrynkliga stencil och hårt vässade penna. Jag tänkte på det där att det är så viktigt att vara en bra och trygg vuxen för de små när det är hemskt i världen. Men nu gråter jag ändå, tänkte jag. Det såg ju inte han. Det fasansfulla som hänt är lika oerhört och nattsvart som hans generation är ljuvlig.
