Jag tänker nästan aldrig på det. Det första året tänkte jag inte på något annat. Två saker mindes jag efteråt: ljuden och känslan i hjärnan, hur den stängde av. Hur jag såg framför mig att jag sträckte ut min högra arm och drog ut sladden till mina tankar. Det var så mörkt, jag såg ingenting och det var bra. Det luktade ingenting?. Jag minns inte hur det kändes i kroppen. Det gjorde så ont precis innan och efteråt kände jag inte kroppen. Det var bara jag och mitt huvud. För en stund sedan tittade jag på bilderna från när jag precis hade fått honom i min famn. Hur är det möjligt att inte se på en människas ansikte att hon är rädd? Vad log jag om? Hur kunde jag? Vi var båda så chockade att vi ringde på larmknappen när han bajsade på min mage. Sköterskan som kom in blev arg och sa att sådant ringer man inte för. Tillvaron var så mörk och min rädsla var det enda jag hade. Varför är det så svårt att förstå att man kommer klara av det? Det kommer att lägga sig, det finns en framtid. Du ska bli normal igen, livet kommer bli bra och gå bra. Nu är mitt liv för alltid förstört, tänkte jag. Men sen var det inte förstört. Idag fyller han tolv år.
