Grannarna skaffade katt. En katt som jag blev hopplöst förälskad i. Det var den typen av kärlek där man inte ens bryr sig om man är älskad tillbaka, bara han stannar. Den typen av kärlek där man vet att man förnedrar sig, men det gör inget eftersom kärleken är av den självutplånande sorten. Jag har aldrig någonsin varit sådan med en kille. Aldrig i livet. Men att jag som fullvuxen kvinna, med livskamrat och familj och trygga förhållanden, kasta sig in i ett så destruktivt förhållande, det trodde jag aldrig. När han går förbi och jag desperat ropar hans namn. När han dricker ur fågelbadet och jag blir orolig att han ska bli sjuk. När han låter mig komma nära i en sekund innan han blir bizi-bizi och börjar "gå i luften". Det slog mig tidigare idag: var det Sigge som startade min bebislängtan? Var han bara ett fyrfota substitut för äkta vara? Denna starka kärlek till någon annans katt, den är inte sund och logisk. Svaret måste vara att jag sett Sigge som min bebis. En svindålig bebis. Som inte vill ta bröstet, som inte behöver blöja, som vägrar söta bodys. Som inte kan buffas till sömn genom kärleksfulla puffar i rumpan. Aldrig har obesvarad kärlek varit tydligare. Jag vill stoppa ner honom i min behå och ha honom med mig överallt. Sigge önskar, som synes, att han är död.
