Jag stod i duschen med bubblor i armhålorna när jag kom på att yngsta barnet hade tandläkartid en timme bort i framtiden. Sköljde av mig hjälpligt och halkade ner i kläderna, kom till fritids i god tid och kände mig välsignad. På en stor skylt utanför dörren står det skrivet att fritids har gått till 4H-gården och kommer tillbaka efter tandläkartiden. Det var så jag läste det med sorg och vrede i kroppen. FAN. Ger upp. Med nackböj och ledsamhet går jag mot bilen. Och så slår det mig: jag skulle kunna vara en sån som försöker. Jag springer till bilen, hoppar in och kör mot 4H. Parkerar bilen och springer. Fritidspersonalen pekar, han är längst ner på området, högst upp på träkossan. Springer över våta mjuka gräset. Drar ner honom i famnen.Springer med barnet i armarna. Dramatiskt beskrivet men det var så det var, det var så det gick till. Jag ska vara en sån som inte ser sig besegrad, en sådan som istället slåss med arga armar mot klockan. Klockan fem minuter före tandläkartiden kliver vi in genom dörren, jag hinner till och med borsta tänderna på barnet. Jag tycker att jag är lite otrolig. Vi blir uppropade av en tandläkare jag aldrig sett förut. Han ropar mitt barns namn, sedan vänder han sig till resten av det välfyllda väntrummet:"Och välkomna alla ni andra också, välkomna till vår tandläkarmottagning!"Det är tisdagsenergi som ingen annan har. Vi blir visade till rum tre, mitt barn får sätta sig i stolen. Och just som jag ska gå ut i korridoren för att vänta ut röntgenfotograferingen så kommer en man fram till tandläkaren. "Vart ska du?" frågar tandläkaren. Och innan han svarar så vet jag vem det är. Det är min tandläkare från barndomen. Jag har inte sett honom sedan jag var kanske elva år? Och här står han och jag blir så himla glad och kan inte förklara varför. Vi kan låtsas att han heter Lars Torstensson, det är inte likt men det är ett exakt likadant namn. "Visst är det Torstensson?" säger jag och han säger ja och blir glad. "Jag ska bara hälsa på!" säger han sen till tandläkaren. Det var en så väldigt normal och vanlig händelse och samtidigt så stor och fin. Jag kan inte förklara, jag kan bara säga att det kändes så. Som mynten, godiset, barnprogrammen och ryggsäckarna vi hade när vi var små. Vi ser dem i nutiden och rycker till, blir nostalgiska och varma. Och när det blir kväll och jag skriver i min blogg om tandläkaren som kom farande i en tidsmaskin som är en korridor med numrerade dörrar så slår det mig: Tänk om det inte var första gången han gick omkring i lokalerna? Jag börjar tänka tankar om ålderdom och demens och gamla arbetsplatser man aldrig riktigt lämnar. Och med ens har jag gjort mig själv lite ledsnare.
