Det här slog mig igår. Okej, det var inte igår, det var i förrgår. Det är viktigt att vara sann mot mig själv, sann mot mina läsare.I lördags slog följande mig:Kan man vända på uttrycket "slog det mig" på det sättet?Det var inte det som slog mig.Det här slog mig:Jag har två garderober. I den ena har jag klänningar och nedanför lite krimskrams i kassar. I den andra har jag skjortor, blusar och kavajer och nedanför BETYDANDE mängder krimskrams som är handväskor i fuskskinn som har torkat och spruckit eftersom en djurvän inte vill ha sin väns hud över axeln men en miljövän vill inte ha väskor som går sönder och måste kastas på tippen. Det heter ÅVC säger Joachim.Utöver mina garderober med krimskrams och kavajer jag aldrig använder eftersom jag är en 43-årig hemmasittare så har jag ett vackert klädskåp med byxor och tröjor, underbyxor och strumpor. Bh:s har jag inga eftersom jag inte tycker att det är roligt att lägga pengar på det när jag redan har kille, och det har jag haft i tjugo år. Nu tycker ni synd om Joachim för att jag inte seksar upp mig, men jag tycker att det är djup kärlek och romantik att jag kan säga "Den här behån köpte jag när vi träffades", och eftersom Joachim älskar återbruk mer än han älskar mig så myser han åt det faktum att den gulnade behån från HM inte ligger på tippen, åvc:n, åtråvärdscentralen.Längst ner till höger i mitt klädskåp ligger kläderna som är till för:Att vara sjuk i.Att sova i.Att sitta hemma i.Att träna i.I en enda begagnad röra ligger de där.Och det som slog mig i lördags var att en stor del av plaggen som ligger där är sådant som jag använde på riktigt. Och en del av dem för inte så länge sedan. Som de här tajta grå jeansen. Jeans så låga att det är de och inte trosorna man rakar efter. De här gick jag runt i på allvar så sent som våren 2018. Och nu pryder de sin plats i skämsgömman, har förvandlats till hemmabyxor. Tiden går så fort, men när jag ser bilden med byxorna så har den inte gått tillräckligt fort och tillräckligt långt. Jag vill vara längre ifrån fasen i mitt liv när jag gick runt i tajta jeans med väldigt låg midja. Sen blir jag förstås lite lång i synen när jag minns bebistiden och att vi matade honom med sked och hakklapp i teaterpausen.Och vad hände sen, undrar ni.Jo, samma vår gick jag runt i en kort jeansklänning som jag sedan sålde vidare. Varför då? Varför fick den här gå vidare men jeansen stanna? Kanske för att tajta korta klänningar inte gör sig som hemmakläder på fulhyllan.Men ändå, vi gör oss av med fel plagg i livet.Och tänk om det gäller arbete och relationer och hem och annat.Jag är lite led på uttrycket När en dörr stängs så öppnas en annan. För det första är det inte sant. För vissa är alla dörrar både stängda och låsta med kedja däruppe och allt. Och om en dörr stängs och en annan dörr öppnas så kanske den första dörren var den bästa dörren som någonsin har hänt dig.Det här inlägget handlar om mycket och ingenting, men allra mest ville jag bara säga att det var alldeles alldeles för nyligen som gick runt i fel byxor. Och när de byxorna förpassades till klädskåpets svarta hål så öppnades inte en ny dörr.
