Sura listan: Obehagligaste jag vet: Stötar. Att bli elektrifierad när man stänger bildörren eller ska plocka ner ett barn från studsmattan. Jag brukar dutta till med armbågen på ungen innan jag vågar ta tag. Absolut inte min killtyp: Män som aldrig växer upp. Det kan handla om män som spelar tevespel trots att de är vuxna och har fru och jobb och billån. Det kan också handla om "musikerkillar" som inte har något pensionssparande och lallar runt i sina tighta jeans och trasig t-shirt. Jag tänder på vuxenhet. Kostym, ansvar, koll på nyhetsflödet. Mmm. Äckligaste mat jag vet: Aladåb. VAD I HELVETE. Blir arg på: Joachim, när han håller fast vid principer som är onödiga, det vill säga samtliga. Sämsta bok jag läst: Jag började läsa "Munken som sålde sin Ferrari" och slutade efter ett par sidor eftersom den var så ofrivilligt rolig på grund av patetisk. Alla böcker som handlar om "så kom jag ifrån mitt ytliga liv och fann mig själv" vill jag torka mig i stjärten med. Något som får mig att byta radiokanal: Jag lyssnar nästan bara på P1 och då behöver man sällan byta på grund av irritation. Men annars är det det gamla vanliga: typ, liksom, såhär, alltså. Sist jag ville ta till knytnävarna: Iron man i Kalmar, på grund av trafikstörningarna. Jag har ingenting emot sportevenemang, men människor som betalar pengar för att låtsas att de är elitidrottsmän. Har ni hört talas om den där musikfestivalen där folk som inte kan sjunga och spela instrument betalar för att uppträda? Nej, just det. (Simmar inte jag kanalsimmet som en stelopererad stock? Jo, men då är jag bara i vägen för en och annan gädda samt kundvagnar på havets botten) Och jo, det är väldigt roligt att det blir en sådan folkfest, men ilska är inte alltid rimlig och relevant. Låt mig få vara arg så låter jag folk cykla omkring medan jag letar mig hem till mitt hus via cykelvägar som jag måste hitta på egen hand. Sämsta serien jag nyligen sett: Inte nyligen, men den sämsta serien som någonsin har producerats är "How I met your mother". En skamlös och vidrig kopia av Vänner helt utan personligheten, humorn och de älskvärda karaktärerna. Inom en överskådlig framtid ska jag föda ett barn och om förlossningen så tar elva timmar så kommer jag inte krysta lika mycket som skådespelarna i denna skamfläck i TV-histoiren. Fulaste plagg jag vet: Romantiska tunikor i vitt med volanger. Och det spanska märket Desigual, vad i helvete är det för fel på människorna bakom den idén? Äckligaste drycken: Kombucha. Alltså fermenterat te. Alltså jäst te. Kallt jäst te. Som smakar vinäger. Fast inte lika gott som vinäger. Sämsta karaktär i film eller TV-serie : Hur kan man välja? Men en som ändå står ut är Idris Elbas Luther i serien med samma namn. Jag och min syster satte oss framför teven med imaginära stagande tändstickor för att inte blinka och missa något. För serien har ju allt: Den är brittisk, den är BBC-producerad och Idris Elba spelar huvudrollen. Vad kan gå fel? Luther. Luther gick fel. Gång på gång kommer han på saker när han ser saker passerar. Ni vet, han står och tänker på sitt kluriga fall och så kryper en myra förbi på trottoaren och han gör en koppling som lyser genom hans ögon och han vet plötsligt vem mördaren är och varför han gjorde det. Vi såg ett avsnitt och gav upp. Nu måste jag lära känna Idris på nytt. Det skriker jag när jag blir arg: Alla könsord jag känner till med eftersläntrartillägget att jag vill dö. Men det vill jag förstås inte.
