"Hej. Jag är gift med två underbara barn på 3 resp snart 6 år och fyller själv 40 år i år. Jag vill så otroligt gärna ha ett barn till, har tänkt på det enda sedan min minsting kom till världen. Han hade en rätt stökig start med mycket skrik och otroliga sovstörningar och redan då tog jag ett rätt stort ansvar för honom för att min man inte skulle tycka det är för jobbigt och bli avskräckt från ett barn till. Nu känner jag att tiden är mogen.. eller på väg att ta slut pga min ålder kan man kanske mer säga och har berättat för maken om min oerhörda längtan. Han har väl iofs kännt till detta hela tiden men vi har aldrig direkt pratat om det. Båda behövde nog hämta sig från tvåbarnschocken. Men i förra veckan gjorde han klart att han vill verkligen inte ha fler barn och mitt hjärta sprack där och då och allt blev svart. Jag vet att det är så oerhört otacksamt av mig att bli så ledsen, jag har två toppenfina ungar, bra jobb, ett hus vi älskar och också en väldigt fin man som är en underbar pappa till våra barn, men just nu vill jag inte ens leva, det känns som jag drabbats av en sorg som aldrig kommer att gå över och att allt är förstört. Jag känner mig också på något sätt oattraktiv för honom, jag mådde rätt dåligt under min ena graviditet och jag vet att han tyckte det var väldigt jobbigt. Så jag klandrar mig själv till en viss del också. Jag har panik för att dagarna och timmarna går och vill inte somna på kvällarna och jag känner mig så maktlös för att det är ett beslut fattat över mitt huvud. Det är egoistiskt att tänka såhär, att tvinga på något ett barn som de inte vill ha är också egoistiskt och självklart är min familj jag har den viktigaste. Men hur kommer man över sorgen utan att bli bitter? Maken försöker trösta men det är väldigt svårt att bli tröstad av någon som är på ”andra sidan”. Skäms nästan när jag skriver detta för det är verkligen otacksamt och jag förstår om många inte har förståelse för mina känslor alls, men jag mår verkligen inte bra." Svar: Jag har skrivit om det här förut och jag har inte ändrat inställning nämnvärt. Man ångrar (nästan) aldrig ett barn. Man vet inte om bitterheten går över. Din man kan inte trösta dig så det tycker jag att han kan låta bli. Det är ju han som gör dig ledsen. Kanske tänker du om ett par år att det var bra att ni inte skaffade ett barn till. Kanske inte. Jag kan räkna upp ett pärlband av kvinnor i alla åldrar som ville ha ett barn till men inte fick. Kanhända är jag hård men jag anser att om man har gett sig in i familjeriet så får man ta det som kommer. Det vill säga: om kvinnan vill ha ett barn till så ska hon få det, eftersom: vad i hela friden gör ett barn till? Vad är det alla de här männen ska göra med sin tid (som de ändå inte får eftersom det tar ungefär lika mycket tid i anspråk att ha tre barn som att ha två) Är det att man vill "leva livet" när barnen har blivit stora och längtar dit? Då får man väl se till att man äter sina vitaminer och håller sig pigg lite längre. Jag raljerar och är väldigt svartvit, livet är inte så här enkelt. Kanske är din man 47 år och ser framför sig att han är pensionär när er trea tar studenten. Kanske är han rädd att ni inte ska orka. Prata med honom och beskriv din rädsla inför att bli långtidsbitter och att den bitterheten nu och för alltid kommer kunna härledas till hans nej.
