Det var en gång för länge sedan när jag födde ett barn ner i golvet. Jag blir aldrig glad igen. Hur många gånger tänker en genomsnittsmänniska så i sitt liv? En del är kanske både smarta och kloka och förstår att de kommer vara glada igen, att saker lugnar ner sig, kanske till och med löser sig. De människorna kanske aldrig har tänkt Jag blir aldrig glad igen-tanken. Undrar hur det är att vara sådan. Jag tror att jag vill smaka på det livet. Jag blir aldrig glad igen, tänkte jag och så gick ett år av livrädd. Jag ringde en vän vars bebis hade rullat ner från skötbordet. Hon fick lyssna på all den ångest jag hållit stången. Jag ville att hon skulle säga att eftersom hennes barn hade överlevt så skulle mitt också göra det. Hon förstod uppgiften och sa det jag ville höra. Det var först senare, mycket senare, som jag förstod att det inte var fallet i sig som var det farliga. Det var blodförlusten när navelsträngen brast som var värst. Att de har så lite. Vi hade precis kommit hem, det var rekordkallt och snö. Han var röd och skrynklig, precis som vi vill ha dem. Åh herregud vad jag dansar runt orden märker jag nu, jag kan inte skriva det jag vill, jag blir alldeles privat och blyg. Jag kan inte närma mig. Bulan i hans huvud var så stor att Donald Trump ville äga den. "Den kanske aldrig försvinner", sa en barnsköterska ett par dagar senare och det var väl lite onödigt sagt. Bortsett från att det var fel då. Och för någon vecka sedan fyllde han tretton. Han har ingen bula, han blåste ut alla ljusen i en utandning, han är som han ska och bättre. Mitt älskade tonåriga golvbarn.
