"Vad blir det till mat?" frågade någon mitt på söndagen. "Jag har ett möte ikväll så det är mamma som lagar mat", svarade Joachim. Som tusen knivar i hjärnan känns det. På mig men framförallt på barnen. Någon önskade pasta cacio e pepe så det fick det bli, men så fanns det bara en armbågstorr vit smula parmesan längst in i kylen. Så jag fick tänka om. Pasta med tomatsås, bestämde jag. Men så fanns det inga krossade tomater och då var det lite lite nära lipen. Jag vände mig till papperspåsen med färska tomater. Fyra stycken. Jag hackade dem grovt och kokade ihop med olivolja och tomatpuré och grönsaksbuljong och det låter som en olycka i en gryta men var tydligen gott. När Joachim kom hem påminde jag mig själv om att vara sur och irriterad på honom eftersom han bara köper tre burkar krossade tomater i taget. Krossade tomater ska aldrig ta slut, krossade middagsplaner ska aldrig behöva uppstå. Köper hus gör man av tre anledningar: 1. Kunna "bara släppa ut ungarna." (Sen sitter de ändå inne. Men belåna dig för livet för möjligheten att öppna en altandörr ingen passerar.)2. Egen tvättstuga. 3. Utrymme att ha många konservburkar hemma. Som strössel till tomatpastan hårdstekte jag grön paprika, halloumi, vitlök och valnötter. "Maten var helt okej", sa Joachim och så skällde jag lite till på honom eftersom så säger man väl inte. Men det var ju inte det jag skulle berätta. Jag ville bara påminna er om att jag är dålig på mat och att barnen inte vill äta när jag lagar, innan jag berättar om brödet som vann deras kärlek. Jag bakade rostbröd. Jag bakade och ropade. "Kom!""Vad är det?""Bara kom!"Tioåringen kom upp från källaren. Jag hade skurit en tjock skiva och smörat så att det glittrade och rann. "Smaka!""Jag vill inte ha."Ungdjefel."Smaka!""Jag vill inte""Ta bara ett bett"Han böjer sig fram och biter av en bit. Det blir någon slags kortslutning i hjärnan och hans ögon försvinner under pannan. Han tar smörgåsen och försvinner ner i källaren igen. Rostbrödet är vägen till deras hjärtan och det är inte ett stort steg för människan men årets vinst för min mänsklighet.
