Först läste jag Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein. En intressant och välskriven bok om psykisk ohälsa och hur samhället ser på de psykiskt sjuka. Jag förlorade mig i Anns sätt att fördjupa sig i ämnet men jag kan inte se förbi det faktum att jag hela tiden tänker; Skärp till dig. Ann snuddar vid ämnet vid ett tillfälle i boken. Att hon som har det så bra borde väl inte må så dåligt. Men så enkelt är det ju inte. Psykisk ohälsa bryr sig inte om status, jobb och patriciervillor. Eller gör den det? Om man lämnade Ann i en skog med bara kläder, vattenflaska och tändstickor, skulle hon må dåligt då? Frågan jag ställer är denna; Har vi det så bra att vi blir sjuka? Människor som inte har tak över huvudet och inte kan ge sina barn mat, funderar de över meningen med livet? För ett par dagar sedan fick jag Hillevi Wahls bok Kärleksbarnet. Jag läste ut den med bläddrande fladder-swish. Vilket maskrosbarn du är Hillevi. "Du är en elak mamma" sa lilla i förrgår. Då läste jag ett stycke ur Kärleksbarnet. "Är det på riktigt?" ville lilla veta. "Ja. Nu kanske du inte tycker att jag är en elak mamma" När jag berättade för Joachim om Anns bok berättade han om tyska kvinnor som tog livet av sig när de förstod att ryssen var på väg för att våldta och döda. När jag berättade för Joachim om Hillevis bok bad han mig att vara tyst. Han kan läsa tjocka böcker om tyska kvinnor som hellre går i döden än möter ryssen men han klarar inte av att höra om Hillevis hund Tarzan och den uppsupna bankboken.
