Jag tror att jag har kommit över min rädsla för hissar.Jag märkte inte ens att det hände. Plötsligt åker jag hiss som om jag är vem som helst.Jag har skrivit minst två texter om de fruktansvärda hissarna upp till Gondolen. Vem är det som bestämmer vad det ska stå på skylten i en hiss? För det känns så väldigt godtyckligt. 13 personer eller 800 kilo och dylikt. Jag tror att de bara trycker upp skyltarna och skruvar upp dem slumpmässigt. För när man står med en annan person i en hiss för åtta personer och så mycket som rör vid tanken att sex personer till skulle klämma sig in så blir jag gravid direkt.Jag har klivit ut ur hissar när människor har klivit in. Man måste vänta på att de ska åka, trycka på knappen, vänta på nästa hiss, dörrarna öppnas och där står fyra personer och en barnvagn och hej då. Men i den här hissen i Göteborg åkte jag ensam. Den var trång och hade dubbeldörrar vilket är en hisshatares största skräck. "Stäng." "Åh vänta lite, STÄNG IGEN."Så säger hissen. Sen säger den "Jag kan inte lova att du kommer klara dig."Häromdagen slog det mig, mitt i en hiss, mitt mellan våningarna, att jag inte är rädd längre.Men.När jag sög på känslan och kände efter riktigt ordentligt så insåg jag att jag inte slutat vara rädd: jag har bara bestämt mig för att det får gå som det går. Dör jag så dör jag. Och det kanske inte är ett bra sätt att hantera saker i livet. Men det får funka så länge.
