Tulpaner ska vara såna där skrynkliga när man köper dem, de är fina hela tiden men som allra finast precis innan de blir skalliga. När man är mitt uppe i småsaker så är småsakerna stora. Med tiden blir de mindre än de minsta av småsaker och ganska snart är de bortglömda. Tror ni att jag minns en enda av de andra barnens nappavvänjningar? Det gör jag i och för sig. Nu har han varit utan napp i en vecka och det är inga problem, för honom. På lördagskvällen frågade han efter den, jag sa "Du har ju slutat" och sänkte mitt ansikte mot honom, smekte hans kind med handryggen, drog fingret över näsan. Jag stannar tills han somnar, älskade barn. Efter ett par sekunder tryckte han upp mitt ansikte med en hand, sa "Gå nu." Och jag gick. Och varje morgon om han vaknar före oss, öppnar sin dörr, jag håller tummarna att han kommer in till oss och inte går till soffan. Vår dörr öppnas och stängs, han står vid sängfoten med en gose i handen och ingen napp i munnen. Ett rufsigt morgonbarn ska ha en napp till sina kisiga ögon, det hör till. Han bara står där och är underbar, fast med en helt vanlig mun. Som är tom. Vad sjuk i huvudet jag är när jag tänker efter.
