Plötsligt händer det något i vinrankan. Och då menar jag inte det faktum att den på bara ett dygn tappat hälften av sina löv och att den så sent som i tisdags var grön men nu gul och fallen i sömn. Något annat händer. Småfåglar, och då och då en vippstjärtad skata brukar husera bland växtligheten för att äta de vindruvor som ännu inte ligger på altanen i blå sörjiga pölar. Men nu. Någon slags rovfågel. Tror jag. Jag tror att jag kan räkna upp kanske tjugo fågelsorter, och i dessa tjugo återfinns flamingo, pingvin, stork och duva. Allt annat är "fåglar" för mig. Jag kan inte se skillnad på talgoxe och blåmes trots att den ena har färg i namnet. Och framförallt: om mitt liv hängde på det så skulle jag ändå inte kunna identifiera en enda av de fåglar som ingår i gruppen mellanstor svensk rovfågel. Det är det absolut svåraste. De heter saker som ormvråk och, nej nu kommer jag bara på ormvråk, men ni vet vilka jag menar. När vi kör bil brukar jag få syn på en stor fågel i himlen och ropa till Joachim "Titta en örn!" vilket är fel eftersom det finns så många sorters örn. Joachim böjer sig fram och tittar upp genom vinrutan och suckar som om jag har pekat mot luften och skrikit "Väder!" Av alla gånger jag har sett en örn så har jag nog aldrig sett en örn. Det är nästan lite ledsamt, om fågel var ett intresse, och det är det inte. Men jag ser dem från mitt fönster och ibland ser jag någon jag inte känner igen, tar en bild och tänker att jag ska visa Joachim så att han blir stolt över att jag åtminstone såg att det var en ovanlig fågel. Men många gånger säger han "Det är ju bara en nötskrika."Men det var stort för mig! vill jag nötskrika då. Det händer något i vinrankan, och det är inget litet som en talgoxe eller svartvitt som en skata. Det är en rovfågel. Kanske inte en örn. Men rov. Grov. Fågeln landar först högst upp på rankan som i sin tur klättrar längs en spalje. Sedan dyker den ner bland bladen och skrämmer livet ur två, jag vill säga talgoxar. Först verkar den leta efter bär, sedan flyger den ner och sätter sig på ryggen till en korgstol. Och när den sitter där och blickar ut över gräsmattan så kan jag se den i profil. Den har den karaktäristiska böjda näbben men framförallt: den genomborrande onda stirrblicken som bara rovfåglar har. Jag vet det eftersom den slutar titta på gräsmattan och glor ner mig, som en gängkriminell med vingar. Hjälp, tänker jag nästan och är väldigt glad åt att ett stängt fönster står mellan djuret och mig. Jag måste verkligen hinna ta en bild innan den flyger vidare, annars kommer Joachim tro att jag har sett en örn som heter sädesärla. Rovfågeln, rovdjuret, sitter kvar i exakt tio sekunder till, lagom för mig att ta grynigt inzoomade mobilbilder, sedan flyger den upp mot taket och för att stilla mitt hjärta föreställer jag mig hur den halkar runt på solcellerna och drattar på rovändan. Allt är över. På kvällen lagar Joachim middag och gör en currysås som är fetare än en kungsörn är vid över vingarna. När vi har ätit färdigt visar jag bilderna för Joachim. Han kisar helt akademiskt. "Jag är så jävla dålig på rovfåglar."Ha! ”Jag tror att det är en sparvhök, googla det.”Det är en sparvhök. Jag kommer aldrig få se en örn. Och Joachim är störig. Glömde jag nämna att den lyfte på stjärtpartiet och tog hand om magen på min stol? Och sedan vände sig om och gav mig en hotfull blick? Fridens liljor kära örn.
