“Jag har mått så dåligt!”Birgitta vet hur man välkomnar sina långväga gäster. Vi har tunt av snö och vått i kläder och hår, vi har rest och ängslats och fösts norrut på otrygga premisser men nu står vi äntligen här, i en trygg trappuppgång som har varit mitt andra hem sedan 1980. Och Birgitta, hon har varit sjuk, det säger hon nu. ”Jag pratade med Harriet i telefon och så plötsligt bara slog det till”, berättar Birgitta. Hon lägger handen över mellangärdet och den andra slår som en värja i rummet. Hon berättar med inlevelse djup och stor att hon kräktes och kräktes.Det måste ha varit något hon ätit, tror Birgitta. ”Så nu kan jag inte äta, och jag har inte kunnat laga mat.”På bordet står en grönsallad och ur ugnen plockar hon fram två färdiga små ostpajer. Det är en till mig och en till Astrid, själv ska hon inte ha, hon kan inte äta. ”Jag tänker inte sitta och äta medan du ser på”, säger jag och plockar fram en tallrik, delar min paj i två bitar och lägger en på Birgittas tallrik. Hon slår sig ner och börjar försiktigt sätta gaffel till paj.När vi ätit färdigt har Astrid en kvarts bit kvar av sin paj och vi frågar Birgitta, som har ätit upp sin bit, om hon vill ha. Birgitta skjuter fram handen till ett stopp och ropar NEJ! Hon kan inte äta mer. Vi pratar om public service, hur världen ser ut, hur världen borde se ut, Birgitta räknar upp vilka hon vill skjuta, det hör till. Plötsligt får hon syn på Astrids lämnade bit som om det är det första hon hör om saken och utropar “Har du lämnat!””Vi frågade ju om du ville ha och du sa bestämt nej”, förklarar jag. Då sträcker Birgitta sig över bordet och äter upp den biten också. Jag bryter taffeln, samlar ihop våra tallrikar och diskar rent. Birgitta torkar tallrikarna.Sedan ställer hon sig att baka en kaka. Skönt att hon mår bra igen.