Saker jag tänkte på när jag låg här och det var en timme tills kalaset skulle börja. Att jag har bestämt mig för att aldrig ligga med hårda hälarna mot sänggaveln av rotting eftersom den kommer bli bucklig. Att kvinnor måste lägga sig ner minst en gång om dagen, på golvet, på soffan, på gräset, på vilket underlag som helst med benen högt.Att jag har velat måla om väggarna i sovrummet i ett par år nu, men det kommer inte hända. Vårt hem är i dvala. Om man lägger alla förändringar vi gjorde de första tio åren i huset i en imaginär burk och sedan plockar upp tre förändringar från burken varje gång vi gör något med huset nu och framåt så kommer burken aldrig bli tom. Jag frågade Åkes fru heter jag-Mariann om hon brukar tvätta väggarna och då sa hon nej och det gjorde mig lika glad som att få ett pris. Att jag fortfarande inte har åtgärdat situationen med lampsladden under sängen. Min sänglampa har knapp på sladden och den sladden löper under sängen bort till Joachims sida där han har sin klockradio (signe honom så sött) och om jag drar sladden till mig så släcks Joachims klockradio och sedan försover han sig och då är frågan om han ska kasta sig på cykeln eller svärdet till jobbet. Att sladdknappen ligger så långt in under sängen gör att jag när jag har slutat lösa mitt korsord måste häva mig över kanten med ömma flata bröst mot kanten och föra handen riktigt långt in och jag är så räddså räddsårädd för vad jag ska möta. Tänk om jag i mörkret i natten ensam medan Joachim sover med ryggen mot världen möter ett främmande väsens fingertoppar? När jag var ung trodde jag att monstren under sängen försvann när man blev vuxen.Att jag borde måla nytt på naglarna. Varför har jag målade tånaglar när det är vinter?Att man kan tänka sig glad och positiv men att det är jättesvårt. Att det är skrämmande att bjuda gäster på mat. På många sätt, alla sätt, är det som att stå på en scen naken. Men med en lasagne. Att jag hoppas att maten ska räcka. Men det gjorde den inte. Men så blir det bara varje gång. Det är en kalastradition att jag går runt och säger till mina närmaste att de ska ta sist och bara en liten bit. Själv äter jag av barnens mat och dricker mig mätt på vin och har ont i magen men jag ler som en clown och driver med mig själv. När lasagnen var lagd i lager så hade jag tolv plattor kvar och den känslan kan inte kläs i ord. Att jag borde börjat tidigare och att jag som vanligt kommer ha en halvtimme till kläder och hår och smink och att jag aldrig får vara fin på kalas och den som står i vägen är jag.
