För flera veckor sedan läste jag lite här och var artiklar och inlägg i debatten om föräldrar som exponerar sina barn på nätet. Jag blev så att jag inte orkade ta mig an frågan. Men nu har jag lite distans. Jag har rullat färdigt med mina ögon och lugnat ner mig. Så nu kan jag förklara för alla som är så hysteriskt bajsnödiga: Vi får visa upp våra barn på internet. Det är nämligen så här: Internet är inte internet längre. Internet är en oerhört stor del av våra liv, vår verklighet och vardag. Att det skulle vara barnmisshandel att publicera bilder på sina barn på facebook och likanande är så kissnödigt och ängsligt att jag får andnöd. "Bilder som läggs ut på internet försvinner ALDRIG" Nej, och så vadå? Vad är det som är så fruktansvärt med detta? Tänk på alla loppisar där man hittar gamla fotografier som något dödsbo inte tagit hand om. Bilder på familjer, små barn i kortbyxor. Allvarliga miner, någons släktingar som ingen har velat ta vara på. Man köper ramen, tar ut fotot och kastar det. DET är ovärdigt. Om barn inte får synas på nätet, var får de då synas? Ska vi låta bli att ta med barnen till affären, in till stan, på caféer? Någon kan ju se dem? Någon kan till och med se när de beter sig illa, råkar kissa på sig, tar något från en butik, skriker och beter sig. Hur pinsamt blir inte det för det lilla oskyldiga barnet? Denna diskussion kan väl snälla nån bara självdö av syrebrist, tack. Tvååring smygfotograferad i morse. Givetvis ska vi alltid prata med de större barnen och få deras okej. Vi ska välja noggrant när vi publicerar bilder. Vi ska inte lägga upp nakenbilder på våra barn (men skriv gärna ut och sätt in i album, det hör till) Hur tänker ni kring detta? Vad har ni för restriktioner kring barnbilder på nätet? Vad reagerar ni på när andra lägger upp bilder av sina barn på Facebook?
