Åttaåringen spelar tennis. Bästa föräldrasporten någonsin. Varm hall, sköna soffor och en cafeteria där man kan köpa varma mackor och kaffe. Men tennisen har varit svår att komma ihåg, av någon anledning. Och när jag äntligen lärt mig dagen så ändrades den. Så igår kom jag med tröjan nedstoppad i trosorna femitolv och hängde på fritidslåset. Men där fanns bara en försmädlig lapp på luckan om att de befann sig på annan ort. Tack för att någon lämnat kvar gossebarnet på ett annat fritids. In i bilen och gas mot tennisklubben. Där det finns inga parkeringsplatser alls. Jag ställer mig i ett dike så att jag får klättra ut ur bilen. "Var är din gympapåse?" "Hemma" "Men du har ju gympa på torsdagar?" "Nej, på fredagar" "FAAAAN" Först gör jag ett gråtljud och sedan kommer jag över det. "Du ska gå på din svindyra tennis om det så är det sista jag uträttar i mitt liv, SPRING!" Vi springer i slasket till klubben och in till shopen. Jag har ju faktiskt tänkt köpa nya grejer till honom eftersom han tränar i syrrans gamla mysbyxor, reklam-t-shirt från Gran Canaria och ärvda gympaskor med trasiga snören. Jag rafsar ihop ett par shorts, en tröja och ett par skor i 36,5 från en realåda. Tack för rea! Slänger upp allting i kassan och frågar om de tar swish (eftersom jag glömt både gympapåse och plånbok) "Det blir 1060 kronor" FLÄMT. Shortsen kostar 290 kronor och tröjan 100. Så skorna, som är rabatterade med 40 procent, kostar alltså 600 kronor. Och det beror på att det är Stella McCartney for Adidas. Till en åttaåring. Utmärkt. "Varsågod, säg hej till gympaskorna som du ska ha tills du flyttar hemifrån, synd för dig om fötterna växer" Sedan satte jag mig och eftersvettades i en blommig soffa och tänkte att det är bäst att ungen blir proffs så att han kan köpa dyra skor till mig när min "tagit allt vab"-pension trillar in. Look at him go, all fancy i sina haute couture-skor.
