På Wood Stockholm tog jag en Hello Kitty till efterrätt. I Ryssland hade de släpat ut mig på torget till en väntade polisbuss, slagit mina äckliga HBTQ-smulor ur mungipan och fängslat mig till midsommar. Det är långt kvar till midsommar, tänkte jag medan jag blickade ut över vattnet som kallas Krafslösaviken. Det är långt till midsommar och hela veckan ska det vara tre plusgrader och regn. Jag är aldrig utomhus så jag kan inte vara lika besviken som andra människor, men jag kan vara sekundärt kränkt över det grå i tillvaron och luften. Ljuset i livet är som alltid de små sakerna som bara är små på pappret. I en påse av papper låg mina äggsmörgåsar som Birgitta ordnat. Två bitar mjuk kaka fick jag också. När jag öppnade och såg utmärkta små paket i påsar så tänkte jag att jag var lyckligast i hela vagnen, hela tåget, hela vägen mellan Stockholm och Kalmar. De andra går till vagn fyra och köper sådant som är massproducerat och jag, jag får kärlek. Lyllos mig! Till söndagsfikat bakade jag chokladkaka med bitar av choklad, mandel och hasselnöt. I mitten blev den som de där köttbitarna jag har sett i klipp på Instagram, de ska bara vara tillagade fram till en remsa i mitten som ska vara i en annan färg. De trycker på köttet och ut rinner köttets saft, det döda djurets väta, och så var den här kakan. Eftersom ett av barnen är allergisk så bakade jag en kaka med pumpafrön till honom och den såg verkligen inte klok ut. Som en hög skit med alldeles för mycket kakao. Vi firade Elins man och fick krämig soppa. Det bjöds på bubblor som var annorlunda men svingoda, vänta lite ska vi se om jag kan hitta dem. Jag kunde! Min syster tror inte att jag kan googla, men ge mig bara en timme så kan jag få fram nästan vad som helst.
