Först vaknade jag på morgonen och tänkte att det var resdag och att kroppen var lite krypig. Jag skaver lite överallt, tänkte jag för mig själv medan jag rullade ihop mina kläder så att jag får plats med mer i väskan. Om jag har med mig presenter till Birgitta så har jag lite mer plats hem så det är en present som fortsätter att ge. När vi åt frukost blev jag lite besviken på att det inte fanns några chokladcroissanter men sedan sa Clara att jag kunde ta en vanlig croissant och doppa i nutella och det blev ännu godare eftersom de vanliga croissanterna var nybakade och varma. En halvtimme innan båten skulle gå ställde vi oss vid kajen och Clara åt en korv. När båten kom så kände vi inte igen den. Sen kom det en båt till och det började glöda i det mentala. Inga nummer på båtarna och nu är vi omgivna av femtio andra resenärer. Båtfarbrorn som står vid kajen med ett båtsnöre säger något som ingen begriper men massan flyttar sig åt vänster. Vilken båt ska vi ta, det behöver vi inte fundera över mer för nu kör den första båten och vi sitter inte på den. Nu går jag fram till båtkvinnan som håller i ett annat snöre, jag börjar ställa min fråga men hon bara går förbi mig och jag vill vill vill inte prata om sura stockholmare men båtsvara för fan. Båten ska gå om tre minuter och de knyter fast den i marken och drar in rampen. Och nu kommer en tredje båt och Clara säger att det är den. Det är så många människor och jag är 179 centimeter över marken men blir till en knuffad liten gammeltant i en sorglig video där alla stressar ombord på ett tåg och ingen ser den lilla gumman som blir kvar. Han som inte kommer in i väskan i Boktipset är jag. På båten sitter jag och besvärar Clara med prat om att vi kanske inte får plats på bussen när vi är framme i Stavsnäs. "Nu går vi och ställer oss i fören", ängslas jag och Clara säger okej. Förens näbb gapar mot ljuset och jag vill springa över kroppar men man får inte. Vi hastar mot busshållsplatsen och först räknar jag framåt i kön, vi kommer få plats, sen räknar jag bakåt, kommer alla de få plats? Bussen kommer och jag gör mig redo trots att jag har stått redo i fem minuter. Men ni vet, nytt grepp om väskan och sådant. Tänk om jag inte får plats att lägga undan min stora väska? Men det får jag. "Är du lugn nu?" frågar Clara när vi sitter på bussen med handväskorna i knät. Vad bra jag har dolt min ångest. Jag är inte lugn. För tänk om busschauffören får för sig att köra av den höga bron så att vi blir till ett långt rött dragspel som landar i vattnet och blir en rubrik som alla glömmer bort om ett par år. När vi kliver av vid Slussen har jag en timme kvar tills mitt tåg avgår. Men tänk om jag går till fel spår och har fel biljett och har tagit fel på tiden och tänk om jag skulle stanna hemma för alltid eftersom jag inte är gjord för resor. Nu är jag hemma om två och en halv timme, vi har bara ett jobbigt byte kvar. När vi stannade i Linköping för en stund sedan så öppnade vi dörrarna mot regn och det flög in doft av våt asfalt i vagnen. Och det var all psykofarmaka jag behövde just då.
