I oktober fyller min pappa sjuttio år. Han vill helst bara sitta på sin brygga och fundera över livet. Men mamma vill annat. Så hon har planerat en resa. Pappa fick reda på detta först igår. Idag har han således gjort mitt liv surt. Klockan 10:28, telefonen ringer. "Vaur skau vej öuka?" "Ingen aning" "Dejt vejt döu vesst" "Okej, ni ska åka till Kina, du ska lära dig äta med pinnar, hej då." Klockan 11:57, telefonen ringer. "Vejt döu nöugot nöu?" "MEN NEJ." "Vaud göe döu?" "Jag försöker jobba, men det är ett mentalfall som inte slutar ringa" Klockan 14:47, telefonen ringer. "Dejt kan ente vaura öutomlands, mitt pass haur föer fanken göutt öut" "Jaha" "Jamen, dejt möuste hun jöu ha tinkt pöu" "JAG VET INTE" "Annars äer dejt jöu köurt föer maj" "Ja, så kan det gå, du kommer fastna i tullen, de kommer gräva efter droger i din anal" "Jaujau haj då" Om jag inte föder barn för tidigt av det här så behöver jag inte oroa mig för någonting annat heller. Nu har jag läst kapitel 24 i "Mördarens apa" för åttaåringen. Han har pillat i mitt hår och så fort han drar ner på pillet så slutar jag läsa. Min puls är lugn och fin, håret frissigt och söndergosat. Om jag vet vart mamma och pappa ska resa? Nej. Eller?
